Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Och hör du nu, Herr Konung, mitt löfte äfvenväl:
ung Frithiof är min frände, jag känner honom väl.
Jag svär att Frithiof skydda, och var det mot en verld,
så hjelpe mig min Norna, derhos mitt goda svärd!» —
Men kungen log och sade: »Helt dristigt är ditt tal,
dock, orden äro fria i nordisk kungasal.
Fyll honom hornet, drottning, med vin som du har bäst,
den fremling, vill jag hoppas, i vinter är vår gäst.»
Och drottningen tog hornet som framför henne stod,
af urens panna brutet, en kostelig klenod,
på blanka silfverfötter, med mången gyllne ring,
med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.
Med nederslagna ögon hon räckte hornet då,
men darrande var handen, och vin blef spildt derpå.
Som aftonrodnans purpur på liljorna ibland,
de dunkla droppar brunno på hennes hvita hand.
Och glad tog gästen hornet utaf den ädla Fru;
ej tvenne män det tömde, som männer äro nu,
men lätt och utan tvekan, den drottning till behag,
den väldige det tömde uti ett andedrag.
Och skalden tog sin harpa, han satt vid kungens bord
och sjöng ett hjertligt qväde om kärleken i Nord,
om Hagbart och skön Signe, och vid hans djupa röst
de hårda hjertan smälte i stålbeklädda bröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
