Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men innan det gamla året går vill jag åtminstone säga dig
att jag, taliter qualiter, lefver.
Ack! det gamla året! Hvad jag derunder lidit vet ingen,
om icke till äfventyrs Protocollisten ofvan skyarna. Men
jag är det året förbunden. Det har varit mörkare, men också
allvarligare än alla de andra tillsammantagna. Jag har,
ehuru i sanning på min egen bekostnad, lärt att känna hvad
ett menniskohjerta kan tåla, utan att brista, och hvad kraft
Gud nedlagt under venstra bröstvårtan på en man. Som sagdt
är, jag är året förbunden, ty det har gjort mig rik på hvad
som är den menskliga vishetens, den menskliga
sjelfständig-hetens egentliga stående fond och grundstycke — nemligen
ett välbestäldt, djupt inrotadt menniskoförakt, naturligtvis
med några få undantag för en och annan individ. Jag hoppas
att med afkastningen af en sådan fastighet kunna bestrida
alla mitt hjertas utgifter för framtiden, och ändå årligen ha
en vacker summa öfver. Endast i Dikten vill jag vara som
förr, ett lättrördt, lättroget barn som drömmer om heder
och ära. Jag har redan börjat att förspörja helsosamma
verkningar, af ett sådant, efter mycket och långvarigt inre
vacklande, fattadt beslut. Min inre natur går, som en björn
ur idet, väl afmagrad och mattad, men Gudilof med
björn-senorna i behåll, på hvilka väl småningom växer kött.
Men att följden skulle bli den, som Friherrinnan föreställer
sig, att jag nemligen blefve, hvad hon vill, ett poetiskt
qvinfolk, det är i sanning en fåfäng förhoppning, och som
man endast kan ursäkta ett fruntimmer, som gerna ville
castrera — själen på alla karlar. Jag tycker att den gamla
barbaro-titaniska naturen, med de »ludna armarna», allt
mer och mer rifver sömnen ur ögonen hos mig; jag börjar
hoppas, att det väl ännu skall kunna växa ett och annat
vinberg på mitt förbrunna, mitt förstenade hjerta, liksom
på annan lava.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
