Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längre afstånd är furuskogen, ett mörkt och allvarsamt tillkommande.
Vägen mellan staden och hit går genom en park, som kanske finnes
vackrare i Blekingen, men för öfrigt ingenstädes i södra Sverge. Var
endast god och kom hit och se en gång om jag ljuger. AckI den dagen
skulle bli mig och de mina en glädjedag. Hur går det med
Stockholmsresan? Jag hoppas den måtte ske i nästa månad. Låt mig endast veta
derom postdagen förut: jag skall om så fordras lysa messfall öfver hela
Stiftet för att kunna vara hemma de dagarna . . .
De enda hyggliga Fruntimmer jag hittills sett i Småland äro de
jag förde med mig från Skåne — nemligen i porträtt. De hänga nu,
som husgudar, öfver min soffa. Öfver dem befinner sig Göthe, en
gammal Fruntimmersvän, som de fleste Poeter, de må i öfrigt vara stora
eller små. Han kom hel hit: men på väggen har han spruckit,
förmodligen af artighet, för att ej vara bättre än kamraterna. Bland mycket
annat som jag här kommer att sakna, jemförelsevis med Lund, är i
synnerhet Fruntimmersumgänge. Inga vackra röster, inga vackra
ansigten, inga vackra själar. Jag blir en Eremit midt i den folkrika
ödemarken. Ty att jag skulle vänta mig någon glädje af det tvåbenta
djurslägte som här kallas för Karlar, det förstås af sig sjelf ej låter
tänka sig.
Jag hade ännu tusende saker att skrifva om, tusen anledningar till
saknad att upprepa; ty när hjertat börjar att utgjuta sig, flödar det
som Nilens källor. Men tiden räcker icke till och jag måste åter i
Scholan, dit jag nu blifvit satt på gamla dagar. Anse derföre detta
bref endast som en inledning och tillåt mig att framdeles få något
omständligare yttra mig öfver min egen belägenhet och de menniskor
som här omgifva mig. Får jag emedlertid hoppas om också blott två
eller tre rader från den kära handen, så uppmuntrar det mig mycket.
Tro icke att jag är svår att skrifva till: jag misskänner aldrig hjertats
språk. Ju enklare det är, ju bättre: guld behöfver ingen infattning . . .
Varberg d. 11 Juli 1826.
Sedan månadens början är jag här i Varberg och insaltas som en sill
i skärgården. Stället är tråkigt, badgästerna likaledes, tiden lång.
Under sådana omständigheter tänker man med dubbel saknad på fordna
vänner, och är glad att ett ögonblick kunna göra sig påmint hos dem.
Bland vänner tänker jag först på de Skånska, och bland dessa först
på Cousin, åtminstone då frågan är om Fruntimmer. Jag har dessutom
ett dyrbart, ett vänskapsfullt bref att tacka för, utom så mycket
annat. Tillåt mig derföre att ännu en gång få föreställa mig att jag
är på en af de gamla, goda förmiddagsvisiterna, sitter i Cousins soffa
och pratar bort en mulen stund.
Hvad Vexiö angår så har jag derom föga annat att säga än hvad jag
redan skrifvit till flere af mina bekanta. Jag finner det alldeles som
jag väntat det och kan således ej klaga att jag blifvit narrad på mina
förhoppningar. Jag tänker att jag der skall finna mitt lif drägeligt
nog, och detta är det högsta jag åtminstone kan begära af menskliga
lifvet. De stora anspråkens tid är längesedan förbi, och man vinner
- 609 -
39—211876. Tegnér Sami. skrifter. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
