Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturens skötebarn, som ännu ligga
oeli dia jordens barm, och medvetslösa
i salig slummer dricka lif och lugn.
Hur sälla dessa nerfver som ej känna,
hur glada dessa ögon som ej se!
Af all lagstiftning, den för menskan är
Lill slut den sämsta, lemna den åt andra.
Men det är skönt att se på tingens lagar,
de himlastiftade, de guda-enkla,
de evigt friska hvilka styra än
i verldens afton som de styrt dess morgon.
Hvar gång som Våren kommer i sin skönhet
och skrifver ängen, skrifver dalen full
med sina Dikter vaggande i vinden,
hur önskar jag att kunna tyda då
det sköna språket, det Olympiska
hvars mening 1111 jag endast dunkelt anar.
Du känner det, du lärt det från din barndom,
och vårens unga, undersköna döttrar
1m ingen hemlighet för dig, du står
vid deras nattduksbord i morgonstunden,
vet livad harmonisk, gudabyggd gestalt
de svepa solskensslöjan om, och hör dem
med rosenläppar hviska sinsemellan
om nattens sagor, och i blomdoft andas
de sina känslor ut för den förtrogne.
Och bland de tusende och tusen än
finns ingen enda falsk emot sin vän,
men idel tro och oskuld hvart vi blicke,
o Öfvergif dem, Öfvergif dem icke!–––––
Mig har man valt att ta emot dig här,
en gammal pröfvad ungdomsvän den andra,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
