Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en oskuldsfull, en blygsam, en förtegen,
som aldrig skrattar, endast himmelskt ler,
ty ifrån himlen har hon stigit ner,
och derför trifs hon der du blommor plockar,
kring friska läppar, under mörka lockar,
och sitter ännu som en rosenkrans
ovansklig qvar på silfverhårens glans.
Ack, qvinnan, qvinnan blef det högsta gifvet,
hvad vore utom henne menskolifvet?
All glädjes brännpunkt, allt bekymmers tröst
och hjertat är hon uti tidens bröst.
Så samlar Saknaden de spridda dragen
af hvad vi älskat, hvad vi mist för dagen,
men djupast griper saknaden likväl
den ädle gamle med sin unga själ.
Ack! fem och åtti vintrar uti håren
förmå ej kyla hjertat af när båren,
en sorgklädd solvagn, bort ur huset tar
livad honom der så länge kärast var.
Förr var hvar glädje, var hvar sorg gemensam,
och det är tungt likväl att vandra ensam,
ej ledd utaf den kära, vanda hand
sin väg, fast kort, emot de dödas land.
Dock samlas en gång, som vi gerna hörc,
de många vänner der som vandrat före
och derför blicka vi med fromt begär
till himlen opp: o den som vore der!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
