Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid Professorn, Häradsprosten Doktor
Hcurlins jordfästning
den 29 December 1835.
Vi skola i dag inviga åt jorden stoftet af den äldste
bland Svea Rikes Presterskap, en aktad vetenskapsidkare,
en pröfvad lärare och en utmärkt man. Det sker i det
tempel, der han lärt mera än i ett halft århundrade, inför det
folk, hvars fäder han jordat, ibland embetsbröder, nu
till en del åldrade sjelfve, men hvilkas barndom han kunde
minnas. Det sker, då året står färdigt att ta afsked, oeh
dess öga snart brister likasom hans redan slocknat.
Handlingen oeh dess föremål, stället, omgifningen, tiden sjelf
äro betydningsfulla. Låtom oss samla våra tankar,
innan vi åtskiljas, och utsäga några minnesord öfver den
bortgångne.
Han var den äldste bland sitt Stånd. De gamle
ansågo en hög ålder för en nåd af Gudarne. Föreställningen
låg nära till hands, då man ansåg döden för ett ondt, ja
det högsta onda. Efter de åsigter Christendomen gjort
gällande, är det nästan motsatsen, och lyckliga prisa vi ofta
dem, som falla vid början eller medlet af sin bana. Men
om oekså en hög ålder anses för en lycka, så är den
åtminstone icke en förtjenst; oeh likväl har ålderdomen för
hvarje bättre sinne något vördnadsbjudande, något på en
gång rörande och upplyftande. Det är en naturlig känsla,
som förmår oss att blotta vårt hufvud för gråhårsmannen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
