Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för henne summan var af lifvets saga.
Af dig hon det, som annat, hade lärt
hvad menskligt var, livad skönt, hvad älskansvärdt.
Och hon förstod dig: huru såg hon gerna
så mild, så tröstfull som en aftonstjerna
ner genom molnen af din lefnadsdag,
rätt ofta tom på glädje och behag.
Ack, menskolifvet har ej annan kärna
än den vi lägga dit, men skönt likväl
när hjerta gjuts i hjerta, själ i själ,
och mor och dotter, famnande hvarandra,
hvarandras återglans, tillsammans vandra
och lefva för hvarannan och uti:
en tröst ändå — den är förbi, förbi!
På jorden slocknad nu den gudaflamman
har flytt till skyn. Kom låt oss klaga samman.
När Månen stiger öfver Sirköping
i sommarnatten, och sitt silfver snögar,
sitt vemod, öfver Rönneberga högar
och nejden lyss och tiger rundtomkring,
blott näktergalen gjuter genom lunden
sin stilla klagan uti midnattsstunden:
ty ytterst all slags sång är saknans röst
en klangfull suck utur Naturens röst,
och sångarfolket, vingadt eller icke,
är längtans härold, hvart vi också blicke —
då låt oss se från någon tårepil
till fästets saga, tryckt med silfverstil,
paläotypen som en Gud har diktat.
Hur mången sorg dit upp sitt öga riktat!
Bland tusen ögon såg dithän ock mitt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
