Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sa lätt, så sorglös som ur intet sprungen
den sången var, dock djupt ur hjertat sjungen,
men ej ur hjertat, som det låg och skalf
i menskobröst, men i odödlighetens,
i bottenlösa evighetens
grundmurade, höghvälfda tempelhvalf:
en vers så skön, som knappast Kellgren diktat,
så högstämd, som profetens var,
djup, som de tankar natten biktat, *
frisk, som dem dagen skiner på, och klar.
Det var den konst, som föds af gudaflamman,
som spänner sinnet och dock ger det ro, —
och formens hedna skönhet växte samman
med djupet af de Christnas tro.
Och när han talade från predikstolen,
hur lyftes sinnet då uppöfver solen!
Det var liksom när åskan går —
predikarn i den friska vår —
men dessemellan ljumma droppar
nerdugga öfver lundens toppar
och glänsa i dess gröna hår,
en Evangelii bild, men dunderslagen
förkunna Herrans makt, förkunna lagen,
en bäfvan går igenom ben och märg,
det smattrar öfver dal och berg. —
Så stod den väldige profeten,
Guds taleman i dödligheten,
profet till blick, profet till röst —
den rösten som vi alla känne —
hon kom med hot, hon kom med tröst,
och tempelhvalfven darrade vid henne.
— r>o —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
