Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Gud alltjemt hans tunga hade löst,
och utan tvekan sjöng han ut det sanna.
Han stod med himlens stormar på sin panna,
med himlens thordön i sitt djupa bröst.
Johannisboken, gudasagan,
den bok, som borde skrifvits blott
med blomsterskrift på himmelsblått,
en gudalifvets svanesång, hvars klagan
med hopp och tröst till månget hjerta gått:
en rik idyll om Gudasonen,
som solen klar, och mild och blid som månen
den bleke vandraren, som allvarsam
med minnets lampa går i natten fram —
den boken han från himlen länte,
dess ädlaste, dess bästa tolk,
och gaf oss den i testamente,
när han gick bort ifrån sitt folk: —
dess Svenska syskon vi nu fåfängt vänte,
ty han med den lagt ned sin herdestaf:
dess gudatoner susa kring hans graf.
Men — hvad är skaldens ära, hvad är talarns?
Hon hör Historien mer än hjertat till;
ej dundergudens röst, men ock hugsvalarns
hvart menskligt hjerta höra vill.
Det var ej örnen, men en dufva,
som steg från himlens öppna ban
och sväfvade ner till Jordan;
det starka är en broder till det ljufva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
