Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
giltigt, en blott bildningsmassa, och att uppfostran kan
göra henne till hvad hon vill. Detta är otvifvelaktigt falskt,
äfven om man tar uppfostran i sin vidsträcktaste
bemärkelse, så att den omfattar omständigheter och förhållanden,
som ligga långt utöfver skolåren. Bestämda anlag göra sig
alltid gällande, i eller utom skolan. Den enfaldige blir
genom ingen skola ett snille, de medfödda onda böjelserna
öfvergå aldrig till dygd; ty det är dock Gud och icke
skolläraren som skapar. Det ges dessutom en oändligt
mäktigare bildningsanstalt än skolan: Tidsandan, som har sin
egen skollag, efterdömet, som varnar eller förför, tillfället
som lockar, tusen obestämbara förhållanden, som gå lifvet
igenom, och ge det sin riktning. Men betraktar man skolan
endast som en undervisningsanstalt (och det är den
vä-sendtligen nu för tiden), så är dess inflytande på
förstånds-gåfvornas utveckling, till någon del äfven på karakteren
och sedebildningen, onekligt. I begge dessa afscenden
behöfver skolan sin genius.
Skolan har två elementer, lärare och lärjungar:
Yicturus Genium debet habere docens,
»Lärarn att lefva och trifs måste sin genius ha».
Och hvad fordrar en sådan genius? Mångahanda:
kunskaper, undervisningsgåfvor, kärlek till de unga, nit för sitt
yrke, ordning i allt. Låtom oss för ett ögonblick fästa oss
vid den sistnämde, vid ordningen.
Det var en ordnande ande, som drog verlden ur kaos:
utan ordning skulle den sjunka dit tillbaka. Denna
ordning är en gång för alla bestämd. Naturlagarne äro
paragraferna i denna stora ordningsstadga, och ingen riksdag
har ännu förändrat verldens grundlag. Solen kör fram
med sin vagn på klockslaget, och I håfven icke hört att
månen försofver sig. Djuret vet sin tid: Skulle menniskan
— 65 -
5—230618. Tegnér, Savil. slcrifter. 8.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
