Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Jan. 1840—Maj 1840 - Svar på Herr Atterboms Inträdes-Tal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vi sågo ej, men känna dock en tid,
en gyllne tid, då der var knappast strid
emellan diktens bild och verkligheten;
ty blott det sköna verldens grundlag var,
och ännu lekande bland blommor qvar
låg vid naturens hjerta Menskligheten.
Naturen sjelf, som nu ej lefver rätt,
spratt då af lif, och dansande och lätt
sig rörde hennes unga näringssafter;
personligt lefde alla hennes krafter,
som lekkamrater åt sin menskoätt.
I öster Eos satt med purpurfanan,
och timmarne sig radade till dans;
Men på sin vagn i oförgänglig glans
for Helios och mätte strålebanan
igenom Zodiakens sagoverld,
och knäppte lyran på sin himmelsfärd.
Och ej blott himlens hvalf, men äfven jorden
var utaf lefvande gestalter full.
Hvarhelst du vände dig, förnummos orden
af verldspoëmet, diktadt för din skull.
Ur lundens toppar nickade Dryaden;
dess fibrer lefde uti hvarje stam,
och, hvar en källa sprang bland bergen fram,
satt med sin urna sorlande Najaden.
Dig mötte idel fränder på din stig;
i vindens sus, i blommorna, i gräsen
en ande lefde, ett beslägtadt väsen,
ett sagans barn, som tänkte, kände sig,
och såg med vänligt öga opp till dig.
Men ofvan skyarna, i rika skrudar,
der sutto herrskande Olympens Gudar,
men stego likväl ned ibland,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
