Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Resminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då man allt till efter vigseln spar.
Nu sin brudsång stämde näktergalen
opp bland löfven uti bröllopssalen,
dunkel, olyst, månskensklar,
för Emilia och för Carl,
han, thronföljarn, hjelteprinsen,
hon, den skönsta tärna i provinsen.
Och förrn sol går opp (den sågo de
längre ej) ej två men tre
väsen hvila, hjerta tryckt mot hjerta,
slumrande på moderliga Hertlia.
Undrade Carl köpman natt derpå,
när hans bröllop ändtlig skulle stå,
misstänksam och ledsen och förlägen,
hvar den sökta blomman tagit vägen.
Sådant hände fordom allestäds
och hvar brudgum än i Kalmar räds
bröllopsnatten för ett dylikt öde,
fastän Carlarne nu äro döde,
Ölands hjeltar finnas ingenstäds.
Hvad är lifvets högsta glädje,
om ej den att i en älskad famn
stamma, brinnande, ett älskadt namn
och på samma gång det stammadt höra
i förtjusadt öra
och i någon älskad hamn
fälla ankar
hänryckt ibland känslor som bland tankar.
Lifvets aning, salighetens höjd
i gudomlig yrsel 1 O hvad fröjd
har jag ofta njutit, då jag tryckte
Ulfsax till det hjerta hon försmått,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
