Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Resminnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligger isbetäckt. På hennes is
hål jag hugger, och till dansen
väcker böljan opp, och sångarkransen
fuktar jag dermed, ett torrkadt ris.
Grönsken, Bladl jag bryr mig ej om glansen.
Härifrån går resan längre kring
öfver Rönneberga högar,
hvarest Helmfeldt föll, och månen snögar
silfver ner på Sirköping.
Månsken blekt som något älskadt minne
på en graf.^ För hvarje ädelt sinne
sorgligt, ömt, men ljuft ändå.
Och när silfverskenet darrar på
grafvens sten, då växer bilden
af den saknade försilfrad fram
vänlig, sorglig, blek och allvarsam
och den sörjande ser tröstad till den.
Ömmast bör dock månen skina
på Martina,
ty hon sörjer djupast för de sina,
dottren helst som först gick hän,
hälften dotter, hälften syster,
ung ännu, ty bättre sinnen lyster
gå från stoftet upp till Edens trän,
lyster leka på Allfaders knän.
I flanellklädd barm hon sätter
hvita törnerosor, himlaätter
af den sorg som genom tårar ler.
Så hon gjorde redan på den tiden
då hon än förtjuste oss i siden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
