Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Pan. Lifvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förtalet som gör jemt sin rund
ljuger och hvart fel förstorar,
sjelf förtalet der förlorar
talegåfvan. Tyst som i en lund,
då ej lif sig rör, ej fågel spelar,
endast natten svarta spännet selar
i den stilla qvällens stund.
Sitter minnets turturdufva, kuttrar
än i örat, i de dödas land,
lik en falk på jägarns hand?
Eller blir det massan blott som plullrar,
liflös, andelös gestalt,
sig i Hades in, säg blir det allt?
Ser den bleknade på tysta stranden,
sitter längtande med kind i handen?
Eller slumrar han i ro? Är allt
livad vi känt som flygtigt kemiskt salt,
som förflyger
uti vinden, och sig smyger
åter i det intet hvarutur
det gick fram och lefde som natur,
blomstrade och frodades och tänkte,
som på fältet nyss en yppig ros
doftade, och ner sitt hufvud sänkte,
hastigt flyktande sin kos?
Var vårt hopp blott ett bedrägeri
att oss narra, fantasmagori,
skuggor i en spegel sedda
endast för att gäcka de förledda
och att sjelf bedragen bli,
lösas opp i moln och blod och töcken? —
O hvad skulle jag i lifvets öcken? -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
