Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dikter. Maj 1840—1846 - Efter talets slut vid Vexiö Gymnasii Jubelfest. 1843
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men likväl sköna, trängas omkring Blända––––––-
Ack, kärt är lifvet för hvar liflig själ
Och hårdt från det och dikten ta farväl!
Hvad ej kan ändras bär med tåligt sinne,
Och hvarför klaga! Vindarna förströ
All fegsint klagan. Den, som föds, skall dö,
Och lycklig den, som lemnar qvar ett minne
Om icke af det stora, som lian gjort,
Dock af det ädla, som han sökt och velat!
Olika delar himlen sina gåfvor,
Och ingen svarar för livad han ej undfått.
I höghvälfd domsal, uti himmelsblå,
Som hänger öfver stj ernorna deroppe,
Der frågas icke, hvad du gjort och utfört,
Ej om du målet nått, men om du sökt det
Med redligt mod, med oförtröttad håg;
Ty vår är viljan, allt det andra lyckans.
Och derför frukta vi ej heller för
De stora döde, mer begåfvade
Af landets söner, som gått före oss. —
Främst ibland dem står Smålands störste son,
En blomsterkonung med sitt blomstersinne,
Som först knöt kransen kring naturens lockar
De vilda, flygande, ej redda än.
Han går bland liljor, men det är de liljor,
Som kallas stjernor, sedda från vår jord:
Och derfrån ser han neder till de salar,
Der han har drömt sin första ungdoms dröm
Och anat ordet till sin blomverlds gåta.
Ty det är Herrens skugga dock, som går
Naturen genom, och den Vise ser
Hans spår i blommorna som uti djuren:
Natur-allegori är tänkarns vishet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
