[Read further instructions below this scanned image.]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag gått mig trött i Goethcs pelargångar,
Hur präktigt, hur förnämt är allting der!
Det amhra är och rosendoft som ångar,
Naturen der sin krönings-mantel här.
Oelt Konst, en prisma, ställd på höjden, fångar
livar stråle opp, och alla former lär,
Blott ej hans egen. Men — mitt hjerta glädes,
Skald ser jag öfverallt, fast menskan ingenstädes.
Dock — djup är Faust, och hur Tasso glöder!
Hur varm Ottilia, innerlig Mignon!
Förstånd från Norden, känslor ifrån Söder,
Försmälta skönt uti hans gudasäng.
Hvar hjertat älskar, hjertat gläds och hlöder,
Der har den väldige sin stilla gång.
I Vettenskap, som Konst, vi ständigt möte
På spetsen af sin tid den hlott för lugne Goethe.
Hos store Byron är det annorlunda,
Hos Ariost och Schiller äfvenväl.
Form måste finnas, och den skall du runda,
Men gjuta in den din egen själ.
All poesi är lyrisk, — ingalunda
En abstraktion af skönhet, som du stjäl
Från alla häll ihop. Träd fram t dagen,
Tag masken af, O skald, låt se de egna dragen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
