Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
minst förödmjukande af alla. Utom Carl XII
har aldrig någon Svensk konung, så som han,
lefvat i folkets hjertan. Och likväl var det icke
genom krigiska dygder (faran utvecklar hastigt
alla slumrande krafter), utan genom sitt
fredliga snille, som han verkade så förunderligt.
Men orsaken härtill var visserligen icke endast
vidden af hans snille, den blott få kunde
uppskatta, utan äfven och ännu mera den egna
arten deraf, den alla fattade. Han hade
nemligen i sitt väsende icke blott något stort, utan
tillika något ridderligt; den höga hjeltekraften
visade sig hos honom icke med sköld och svärd,
utan i behagens lättaste drägt. Han var en stor
romantisk hjeltedikt med sina äfventyr och
förtrollningar, men tillika med hjertats ömmaste
utgjuteiser och med glädjens yppigaste lekar.
Derföre verkade han också romantiskt på allt
hvad som omgaf honom, derföre bildade sig
hela nationen, eller sökte åtminstone att bilda
sig, efter honom, utan att sjelf veta derom.
Hans inflytande var som luftstreckets, hans
tidehvarf var, om jag så får säga, Svenska snillets
torneringstider. Men vid blott lek stadnade
det ingalunda, åtminstone hos honom sjelf. Hans
själ var för stor för en lek utan allvar; han
älskade den menskliga storhetens yttre tecken
och ville att den skulle synas. Men man gör
honom orätt, då man häraf slutar att han blott
ville föreställa hvad han egentligen saknade. Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
