Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken värma talar han icke i sjette sången
de förtryckte negerslafvarnes sak? Det är som
vi såge en hvitklädd Genius stå och läsa
välsignelsen öfver nattens söner, med den ädla
harmen målad i sitt anlete öfver deras
tyranner. Men ack! det är blott med återhållna
tårar, som han predikar mildhet för barbarerna,
det är med en dufvas vrede, som han ifrrar emot
våld och orättvisa. Ty hans stämma var gjord
till att bedja, icke till att hota; och i hans
fromma själ antog vreden sjelf ett anseende af
mildhet. Skalden målar sjelf i sjunde sången
hela sitt sköna inre, denna ömma, lättrörliga
känsla, som alltid är färdig med hjelpen, innan
hon ännu hunnit öfverväga, om den var
förtjent, och alltjemt bedragen, likväl alltjemt vill
göra godt; detta hjerta, med ett ord, fullt af
kärlek och öfverseende,
som älskar, glömmande otacksamhetens fara,
sitt slägte som det är, ej som det borde vara.
ännu ej hata kan de trolösa hon skyr;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
