Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skrifter på prosa - Inträdestal i Svenska Akademien, 1819
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klarhet äro de styrande makterna, var hans
öfverlägsenhet alldeles försvunnen. Hans snille
var, för att nyttja en bild af Helvetius, som
brännspegeln: den brinner blott i en punkt.
Endast i diktens verld, der alla former äro
lenare och eftergifnare än i verkligheten, var han
hemmastadd. Ty vidt åtskiljda äro också de
begge verldarne, diktens och verklighetens.
Hvardera af dem fordrar sin man ensam, och den,
som med allvar tillhör den ena, går gerna som
en drömmande igenom den andra. Derföre är
det en anmärkning, så gammal som
skaldekonsten sjelf, att den rätta skalden merendels är
en besynnerlig, ofta en enfaldig person, i
lifvets vanligaste förhållanden, och behandlar, om
icke med oskicklighet, åtminstone med
sorglöshet allt, som fordrar blott vanlig öfverläggning
och mekanisk beräkning. Grefve Oxenstjerna
åtminstone var icke gjord för att vederlägga
denna anmärkning. Född utan all annan rikedom
än snillets, samlade han ej heller någon annan;
och hans lif förbittrades alltjemt af bekymmer,
som borde vara främmande, jag vill icke säga,
för ett snille som han, men åtminstone för en
man på den plats i samhället, som han
innehade. Men den väsendtliga orsaken härtill var
en egenskap, den man äfven i sin öfverdrift
måste älska; det var ett fromt och lättrördt
hjertas utsväfning i det goda, det var en
välgörenhet, som snarare rådfrågade sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
