Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
menskligheten, det, livarigenom vi förnämligast
skilja oss från djuren? Äro icke dessa den
egentliga kärnan, det evigt beståndande, da allt det
andra är skal, är tillfällighet, är vacklande
omvexling? Kyrkan är derföre på en gång
mensklighetens hufvud och hjerta, eller rättare,
hon är menskligheten sjelf, fattad i sitt högsta
och renaste begrepp. Och när vi derföre säga,
att Gud vårdar sin kyrka, då säga vi äfven
med detsamma, att han vårdar sitt
mennisko-slägte; när vi tänka på vår upplysning, vår
helgelse, då tänka vi äfven med detsamma på
den stora, den eviga sabbaten, hvars
förbleknade bilder, med hvarje vecka, komma och
gå öfver jorden.
Men huru vårdar Gud sin kyrka? Hvad
medel använder han till dess upprätthållande,
till dess utspridande, till dess seger? Det
första medlet är ordet, som var i begynnelsen
och varar till ändan. Se, flera tusende år ha
förgått, mången djuptänkt lära har blomstrat
upp och försvunnit, mången hlind och osalig
tro har blifvit predikad med eld och svärd;
men hon var död från början och derföre är
hon längesedan död i minnet. Men Guds ord
varar evinnerliga, icke genom ett underverk,
som man onödigtvis åberopar, utan genom sin
egen inre sanning, sitt eget inre lif. Det ordet
här sig sjelft, liksom jorden här sig sjelf i den
ändlösa rymden; det är Guds ord, just der-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
