Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varvsindustrien i Göteborg och Tekniska Samfundet. Av Dr HUGO HAMMAR
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upplagsplats för de ångslupar, som skötte trafiken på älven. Varvet hade aldrig någon
egentlig betydelse och nedlades helt efter sekelskiftet, då det införlivades med
6) Lundby Mek. Verkstad. Denna anlades år 1887 för byggandet av bogserbåtar, inom vilket
område varvet specialiserade sig på den typ, som är ganska karakteristisk för Göteborgs
hamn. I ändamålsenlighet för våra förhållanden överträffar den allt, som för närvarande
finnes av bogserbåtstyper i någon hamn. Den vackra skrovformen, som är särskilt
lämpad för isbrytning, är utarbetad av Samfundets intresserade medlem,
skeppsbyggmästaren John Johnsson, och dess maskineri av professor Carl Edv. Petterson, en tid
Samfundets sekreterare,
7) Eriksbergs Mek. Verkstad hade vuxit upp ur en skeppssmedja med galvaniseringsverk,
som anlades år 1853 mellan Stora Kvillen och Färjenäs mitt för den stora segelflottans
vinterupplagsplats, och var huvudsakligen avsedd för denna marknad. Så småningom
ordnade man sig för varvsrörelse och började bygga mindre fartyg. År 1873 byggdes
Färjenäs-färjan (kallad »Bondfröjden»). Vid Samfundets bildande år 1882 hade varvet
just levererat sin första större båt, s/s »Commerce». Den var av praktiskt taget
samma storlek och typ som ovan omtalade s/s »Gustaf». Men försöket slog ej väl
ut. Verkstaden ägnade sig sedermera åt mindre fartyg, särskilt kanalbåtar, där den
lyckades bättre, ja så bra, att den under åren 1890 och 1891 fick leverera 3 fartyg
av denna typ till tyska redare, för flodfart på Elbe och Rhen. Verkstadens
uppträdande som skeppsbyggare var dock av mera sporadisk art. Dess huvudsakliga
intressen lågo fortfarande i utrustningsdelar och handelsgods.
Vi finna sålunda, att vid tiden för Samfundets bildande det egentligen endast var
Eind-holmens Verkstad, som kunde kallas skeppsbyggare i stor stil. I alla händelser måste detta
varv betecknas som det ledande vid Götaälv. Det var även detta varv och dess ingeniörer,
som företrädde skeppsbyggnadskonsten i Tekniska Samfundet. Disponenten på
Eindhol-men, Carl E. Norrman, var den förste av varvs- och verkstadschefer, som anslöt sig till
Samfundet. Redan år 1885 inbjuder han Samfundet till ett studiebesök på varvet. Detta
gällde svenska flottans första pansarbåt »Svea», modertypen för de 12 pansarfartyg, som
utgjorde vår stridsflotta vid världskrigets utbrott. Samtidigt hade Samfundet tillfälle att
studera tankbåten »Sviet», det första fartyg, som någonsin byggts för att transportera olja
i rummet över de stora haven. Verkstaden hade fått detta senare uppdrag på grund av de
lyckade resultat, som vunnits med fartyg för liknande ändamål, byggda på Eindholmen för
Kaspiska Havet och transporterade dit i delar. Erfarenheterna med dessa fartyg hade
varit av den art, att man nu vågade bygga ett tankfartyg om 2.000 tons d. w. för oceanfart.
Konstruerandet och byggandet av dessa tankfartyg är en svensk ingeniörsbedrift av stora
mått. Professor Joh. Rosengren har redogjort härför i en avhandling »Tankfartygsbyggeri
i Sverige under 50 år», publicerat i den minnesskrift, som utgavs år 1929 med anledning
av Chalmersska Institutets 100-åriga tillvaro. Då jag år 1900 inför världskongressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
