Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Göteborgs Hamn under 50-års-perioden 1882 till 1932. Av Hamnöveringeniör, major KNUT E. PETTERSON
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Förtöjningsanordningar.
Förtöjningsanordningarna i hamnen för större fartyg voro sedan gammalt dykdalber, i regel gjorda av minst
4 st. grova pålar eller spiror, nedslagna i lerbottnen. Med växande fartygsstorlek och vattendjup visade sig
dessa dock med tiden för svaga, varför man redan 1870 började använda s. k. moringsbojar av järnplåt,
förankrade genom s. k. moringsskruvar, som nedfördes till 4 å 5 m:s djup under älvens botten. Dessa moringsskruvar,
som äro gjorda av gjutjärn, bestå av ett c:a 1 gänga omfattande skruvblad med upp till g1/2 fots diameter.
Mo-ringsbojen fästes i skruven medelst en kätting, vilken numera göres dubbel, så att den i och för minskande av
lokal förslitning kan överhalas (fig. 4). I samband med genomförande av 1879
års plan utbyttes dykdalberna i de äldre förtöjningsområdena mot moringar,
varjämte i de nya förtöjningsområdena även sådana moringar kommo till
användning. Under åren 1885—92 ha sålunda ett 30-tal moringar utlagts å
de invid segelrännan uppmuddrade förtöjningsplatserna utanför Sänkverket
— Bläsan — Sågen och utanför den nya Masthuggskajen. Vidare ha
moringar utlagts vid Pölsebo och vid Kusten.
I hamnens inre grundare delar — såsom å sträckan ovanför Hisingsbron
— utfördes dock fortfarande förtöjningsdykdalber, och även de ovan nämnda
pålvirkena tjänstgjorde som förtöjningsplatser.
I förtöjningsområdena lossade och lastade fartygen till och från läktare
och pråmar; i mån som dessas antal ökades, erfordrades speciella s. k.
pråmhamnar för deras skydd och förtöjning. Särskilt visade sig detta
nödvändigt sedan i samband med Masthuggskajens byggande östra
Järnvågs-hamnen igenfyllts, och samma öde väntade de talrika småhamnar längs hela
Masthugget, vilka hittills härbärgerat pråmar i stor mängd. År 1893
framlades förslag om sådana pråmhamnar — pråmantalet var då över 1.200 st.
— varvid man föreslog dels en hamn vid Västra Vågbrytaren dels
iordningställande av Sannegårds viken som pråmhamn. På grund av mellankommande
hinder blev någon pråmhamn ej utförd förrän 1897—98, då Masthuggskajens
andra utbyggnad skulle igångsättas. Den förlädes emellertid då till Norra
Vågbrytaren. Sedan denna pråmhamn snart visat sig otillräcklig på grund
av den tilltagande kolimporten, iordningställdes år 1901 en provisorisk hamn
i Sannegårdsviken avsedd enbart för kolpråmar. Som pråmhamnar användas
även i stor utsträckning de »ingående hamnarna» å Tingstads vassen.
Kajbyggnader.
Under denna period utfördes endast tvenne större kajbyggnader, nämligen Gullbergskajens östra del, den
s. k. Gasverkskajen, samt Masthuggskajen, båda ingående i 1879 års plan.
Gasverkskajen byggdes 1897—99 som en naturlig förlängning av de redan befintliga kajerna åt öster upp till
Gullbergsåns mynning (kajkonstruktionen visas å fig. 5). Längden var 297 m och vattendjupet 3,6 m. En
speciell användning har denna kaj fått, enär den år 1897 färdigbyggda Västergötland-Göteborgs Järnväg fått
sina huvudsakliga hamnspår förlagda till dess kajplan.
Masthuggskajen, den största av de föreslagna kajbyggnaderna, skulle som nämnts ej komma till utförande,
förrän fördjupningsschemat blivit genomfört. En svårighet med planens genomförande låg vidare i den
omständigheten, att längs Masthugget under tidernas lopp vuxit upp en mängd småhamnar med magasin och
upplagsplatser, vilkas inlösen kostade stora summor, varjämte nya platser om möjligt skulle anvisas åt sådana
hamnägare, som önskade flytta sin verksamhet åt annat håll; i dessa hamnar förvarades även en mängd pråmar. Som
alternativ till denna kajbyggnad hade man för den skull tänkt sig dels kajbyggnader för djupt vatten uppåt
Gullbergskajen och Tingstadsvassen — jämför vår nuvarande Frihamn — dels pirar skjutande ut i Stora
Hamnb assängen.
Sedan emellertid de erforderliga hamnegendomarna inlösts, påbörjades Masthuggskajens byggande 1888 med
en första utbyggnad omfattande 487 m kaj för 6 m:s vattendjup under m. v. y. sträckande sig från Järnvågen
västerut; denna del blev färdig 1892.
Andra utbyggnaden, omfattande 340 meter kaj för samma vattendjup, igångsattes redan 1894. På hösten
1900 var även denna del färdigbyggd fram till gamla Barlastplatsen, men den kunde tagas i bruk först år 1902,
**»
Fig. 4. Moringsbo.j, förankrad i
skruv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
