- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
74

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 10. 11 Mars 1871 - L. Dietrichson: Den grekiska keramiken - W. Hoffstedt: Om svenska stenarters användning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

form, som i fråga om utstyrseln af våra rum tilltalar oss som
komfortablast är onekligen renaissancens, ty i dess former låter
beqvämlighet lättast förena sig med skönhet. Nåväl, till en
så anordnad salong, korridor, trädgård, o. s. v. höra då också
keramiska alster, hvilka hemta sina former från samma källa
som renaissancen öfverhufvud, från antiken; och vi stå åter
vid frågan om de grekiska formernas tillämplighet för vår tid.

Låtom oss dock först ett ögonblick betrakta de keramiska
föremål, hvilka vanligen fängsla vårt öga, när vi inträda i en
modern praktvåning eller ett boningsrum. Uppståndna äro åter,
trots Percier, dessa guldöfverlastade rococovaser, hvilka håna all
symmetri, all proportion. Der stå dessa långdragna urnor i
blågrön grundton utan annan nobless än den, hvilken stoffets
dyrbarhet skänker dem. Vi igenkänna dessa ohyggligt fula
Japanesiska former, dessa chinesiska figurer med sneda ögon. Hvad
är det dock annat än det befängda, som tilltalar i dessa den
aflägsnaste österns vridna produkter? Der återfinna vi vidare
några tarfliga kopior af etruriska vaser, blandade emellan de så
kallade »artides d’Afrique», och ytterst sällan ser man en form,
som visar, att mästaren egt begrepp om form, måtta och
proportion, att han tillegnat sig de gamlas ande och deras
färdighet utan att uppoffra sin egen originalitet, sin friskhet och
sin frihet.

Ej stort bättre är tillståndet, hvad kärlens dekoration angår.
En underlig blandning af stiliserade ornament med naturformer,
af enkla mäanderlinier eller vägslingor med rika blommor
beröfvar dekorationen all hållning, och en myckenhet af brillanta,
oftast mot hvarandra svärjande färger skola höja lifvet och
rikedomen hos dessa missfoster. Blomstervaser smyckas med målade
eller i hög, grundlinien störande relief påsatta blommor, som om
dessa skulle täfla med de naturliga blommor, hvilka kärlet är
bestämdt att bära. Man fyller vaser, tallrikar o. s. v. med
landskap eller porträtt i naturfärger, för att man genom såsens eller
soppans rester skall få se ett berömdt ansigte tillsåsadt eller
soppfärgadt. Man behandlar kärlen med så många utspringande
kanter och hörn, att man ej kan taga dem i handen; men hvar
finner man en verkligt stilfull ornering, grundad på ett klart
medvetande om, att ornamentet skall återgifva naturens karakter
ren, förädlad, förenklad och fri från tillfälligheter och sjelfsvåld?

Med ett ord: hufvuddraget i den moderna kärlindustrien är
bristen på den fasta och säkra stilkänsla, som åt hvarje material
gifver den af dess egendomligheter betingade formen, utan att
vilja påtvinga det en form, som tillhör ett annat stoff. Det var
den konsten grekerna så förträffligt förstodo såväl med afseende
på grundformen som med afseende på dekorationen. Noggrant
skilde sig den keramiska formen från bronsteknikens form;
denna åter skilde sig klart från det drifna silfverarbetets o. s. v.
Kapriser och underliga konststycken, hvilka just gå ut på att
påtvinga det ena stoffet det andras sken, ja stundom att gifva
ett rikare material utseendet af att vara ett ringare – se der de
konster, i hvilka, ehuru de icke ega något förädlande inflytande på
formkänslan, utan tvärtom bidraga att förvirra den, och som en
författare träffande kallat »flöjtprestationer på violin», vår tid
exellerar.

Hvilket inflytande deremot studiet af antika, rena och ädla
former har, derom vittnar på ett ganska tillfredsställande sätt
vårt lilla brödrafolk, danskarne. Thorvaldsens inflytande, de af
honom i Thorvaldsen-museet samlade originalvaserna,
konstnärernas intresse för industrien och framför allt handtverkarnes
insigt i nödvändigheten af den sköna formen och deras okonstlade
aktning derför har gjort, att en renare och friskare stilkänsla
der gjort sig gällande. Så kan man till och med säga, att,
oafsedt porslinets inre värde, Danmarks alster i keramiken hunnit
i flera afseenden, när fråga är om form, vida längre än t. ex.
Meissen, som hängde fast vid rococotraditionen.

Att det finnes en mängd föremål, som spela en stor rol i
vårt dagliga lif, ooh på hvilka de antika formerna kunna tillämpas,
är otvifvelaktigt. Att hydrians vackra form kunde med fördel
aflösa mindre vackra och mindre ändamålsenliga kärl i köket
behöfver lika litet påpekas, som att de vackra platta kylixformerna
kunna användas såsom fruktfat. Att de kothonformer, hvilka i
intressanta exemplar förekomma i slöjdskolans samling, kunna
likasom rhytonformerna finna tillämpning som blomsteramplar, att
skyfos angifver en vacker form för blomkrukor, att amphorerna
gifva herrliga grundformer för trädgårdsvaser, att våra
tillbringare skulle kunna emottaga skönare former genom studiet af
den antika prochous- och epichysis-formen, att kyathos är en
utmärkt kaffekoppmodel, och att den lilla kratern skulle afgifva en
vacker bägarform, behöfver endast nämnas för att erkännas. Och
dock är det mindre häri vi lägga denna samlings betydelse för
vår keramik. Betydelsen af den grekiska vassamlingen för våra
industriidkare är framför allt att söka deruti, att studiet af dessa
former förädla och rena vår stilkänsla, göra det klart för oss, med
hvilka oändligt enkla medel det renade skönhetssinnet är i stånd
att skapa det sköna, och sålunda gifver oss en anvisning om
den riktning, i hvilken vår sträfvan bör gå, då det gäller att
förädla vår inhemska keramik.

Måtte slöjdskolans samling också i någon mån uppfylla
detta ändamål, måtte den flitigt studeras och tillämpas, så ser
jag den den största belöning, jag kan begära, för den möda,
samlingens åvägabringande, hemskickande och ordnande har
kostat.

Om svenska stenarters användning


Inom byggnadskonsten samt deras framställande i ett mera
förarbetadt tillstånd.
[1]

Den allt mer och mer tilltagande användningen för
arkitektoniska och andra inom byggnadskonsten förekommande behof
af en mängd hårdare stenarter, isynnerhet med ett mera
förarbetadt yttre, har säkerligen ej undgått deras uppmärksamhet,
som varit i tillfälle att besöka några af utlandets större städer.
Man finner nämligen på flere ställen, såsom i Berlin, Paris, men
isynnerhet i London och många af Englands folkrikare städer
granit och marmor dels i poleradt, dels i för öfrigt finarbetadt
tillstånd begagnadt vid arbeten af mera monumental art.
Arkitekternas fordringar och anspråk i detta afseende tilltaga också
för hvarje dag. De behöfva för publika byggnader, monument
m. m. en mängd detaljer, såsom pelare, konsoler, listverk,
ornament, urnor, etc. af ett sådant material och så förarbetade,
att deras durablare och finare utseende bidraga att just gifva
dessa arbeten karakteren af att vara offentliga. Men äfven vid
privata byggnader har man på senare åren rätt mycket börjat
anlita dylika materialer för sådana ändamål, der ett prydligare
yttre är af nöden, såsom till väggbeklädnader, fönster- och
kamin-infattningar, golfinläggningar m. m. i förstugor och salar.
Slutligen taga sådana föremål af rent praktisk art, som äro
utsatta för en större nötning, såsom bordsskifvor, lavoirer, mortlar,
diskbeklädnader i butiker rn. m. isynnerhet den polerade graniten
till en väsentlig del i anspråk.

Den lifliga efterfrågan, som på grund häraf uppstått, efter
finhuggna och polerade, hårdare Stenarter har också, såsom man
kunnat vänta sig, framkallat flera storartade etablissement för
dessas huggning och slipning, bland hvilka de största och
intressantaste onekligen äro belägna i England och Skottland.
Isynnerhet i detta senare land har denna industrigren
uppblomstrat till ett särdeles stort omfång, hvarpå såsom exempel
må nämnas staden Aberdeen, der granitens bearbetande samt
utskeppande tager den ojemförligt största delen af den här
rådande, lifliga industriella verksamheten och skeppsfarten i
anspråk. Nästan hvarje hus är här från grunden ända till taket
bygdt af granit, många af ett särdeles prydligt utseende med
till ytterlighet fint utarbetade ornamentala detaljer, såsom
korintiska kapitäler, kornischer, palmetter, urnor etc. Namnet
»granite-town», som denna stad allmänt kallas, tyckes derföre
också vara väl förtjent.

Då man varit i tillfälle att öfvertyga sig om dessa
förhållanden, tränger sig ovilkorligen den frågan på oss: Månne här
ej finnes ett fält, hvilket den svenska industrien skulle kunna
odla med förhoppning om god skörd?
För att besvara denna
fråga, låtom oss först tänka efter, om vi ega sådana materialer,

[1] Till en del utdrag ur ett vid Slöjdföreningens senaste
sammanträde hållet föredrag.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0088.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free