Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 20. 20 Maj 1871
- Dynamitens användning och tillverkning i Paris under belägringen
- Hinkley's stickningsmaskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dynamitens användning och tillverkning i Paris
under belägringen.
(Från Engineering. d. 12 Maj 1871.)
Under de sju månader, belägringen af Paris fortgick,
bidrogo industri och vetenskap på det väsentligaste till
underlättande af det långvariga försvarsarbetet, hvarvid ett stort antal
problemer framställdes, hvilkas lösning på mera eller mindre
tillfredsställande sätt äfven lyckades. Det var nödvändigt att
gjuta grofva kanoner, att tillverka mitraillöser, att bygga
kanonlavetter och ammunitionsvagnar, att skaffa stora förråd af
projektiler, att förvandla gamla musköter och bössor till
snabbskjutande gevär, att göra krut och patroner samt att tillreda
fruktansvärda, explosiva ämnen. Om vi vända oss till andra
lika vigtiga, om ej ännu mera maktpåliggande detaljer, finna vi,
att der måste anordnas hundratals qvarnar för att förvandla i
mjöl de oerhörda qvantiteter säd, som blifvit upplagda i staden;
man hade att bygga eller inreda etablissementer för saltning
eller konservering på annat sätt af köttet efter tusentals oxar och
hästar, att koka in fettet efter dessa eller att åstadkomma
koncentrerade soppor. Vidare tilltog användningen af elektriciteten
för en mängd olika militäriska ändamål, såsom vid meddelande
af order, för torpedo-servisen, till alstrande af elektriskt ljus,
som spelade en så framstående roll under hela belägringen.
Postverket pressade alla luftballonger i sin tjenst, och de
behöfde ett stort antal fotografer. Surrogater för lysgasen och de
till verkstäderna erforderliga kolqvantiteterna måste anskaffas.
Detta uppräknande kunde fortsättas nästan i oändlighet, men de
anförda exemplen äro tillräckliga för att visa, hvilka varierande
uppgifter stadens ingeniörer och industriidkare hade sig ålagda,
samt hvilka jemförelsevis små hjelpmedel stodo till deras
förfogande.
Tvenne utmärkande omständigheter karakterisera alla dessa
problemer och förläna åt dem ett särskildt intresse: i första
rummet hastigheten, med hvilken det var nödigt att uppnå det
önskade målet, och vidare den beständiga bristen på de under
vanliga förhållanden nödvändiga hjelpkällor för erhållande af
lyckliga resultat. Ofta fattades icke blott råmaterialet utan
äfven erforderliga verktyg; man måste kunna såga med filen eller
fila med sågen, man måste lära att taga sig fram med
olämpliga materialer, då andra ej kunde fås, samt att trotsa alla dessa
svårigheter, då stundens kraf ej tillät något uppskof. Den ena
dagen uppstodo behof, som den andra måste vara tillgodosedda.
Vi hafva för afsigt att gifva några detaljer öfver de
vigtigaste och intressantaste industrigrenar, som under belägringen
af Paris der utvecklats, samt att om dessa meddela några
erhållna resultat. För denna gång inskränka vi oss till
meddelande af några uppgifter rörande tillverkningen och
användningen af dynamit.
Den 14 Juli 1868 utfördes i England vid Merstham’s
stenbrott experimenter för att utröna dynamitens sprängningsförmåga
och säkerhet vid användningen. Resultaten visade, att, ehuru
detta ämne egde en sprängkraft 10 gånger så stor som krut,
det var ett mindre farligt sprängningsmedel än de, som hittills
blifvit införda i bruk. Att detta oaktadt det ej erhållit någon
vidsträcktare användning i detta land, härleder sig af orsaker,
som icke röra ämnet för denna artikel. Dynamiten består, sådan
den af herr Nobel tillverkas, af nitroglycerin, blandad med ett
icke explosibelt, absorberande ämne, såsom kiseljord, i sådant
förhållande, att af den förra tages 76 procent (efter vigt
räknadt) och af den senare 24 procent.
Den i handeln vanligen förekommande dynamiten, sådan
den redan en tid i stor skala blifvit använd i grufvor och vid
allmänna arbeten i Tyskland, Belgien, Sverige och Förenta
Staterna, var i början af Paris belägring föga känd i Frankrike.
Och ehuru dess fördelar för sprängningsändamål äfvensom öfriga
förtjenster, såsom säkerhet, billighet och hastig verkan, blifvit
till fullo bevisade och väl insågos i Frankrike, var likväl ej
regeringen, som hade monopol på tillverkning och försäljning
af allt slags krut, benägen att sjelf fabricera dynamit eller att
tillåta dess tillverkning eller införsel på privat väg. Men så
snart det visade sig, att detta sprängämne kunde blifva af stort
värde vid försvaret af Paris, t. ex. för laddning af bomber,
såsom sprängmedel vid undanrödjande af hinder, vid förstöring
af stenverk och groft artilleri, för uppbrytning af träd, till
laddning af torpedos o. s. v., tillsattes en komité af sakkunniga
personer under kontroll af ministern för offentliga
undervisningen, för att utröna bästa sättet för dynamitens tillverkning,
äfvensom till hvad omfång den kunde användas, hvarjemte
krigskomitén beordrades att taga alla möjliga mått och steg för
erhållande af dynamit i tillräckliga qvantiteter.
Tvenne fabriker upprättades samtidigt för detta ändamål i
Paris, den ena på Buttes Chaumont och den andra nära
bassängen i La Vilette. De valda platserna voro så passande för denna
farliga tillverkning som möjligt. Glycerinen reqvirerades från
de stora ljusfabrikerna, och syror erhöllos till öfverflöd,
hvaremot anskaffandet af det obsorberande ämnet stötte på åtskilliga
svårigheter. Vanligen användes en slags kiseljord, som erhålles
från Tyskland, och då man ej kunde erhålla denna, måste man
utleta något liknande ämne. Pulveriseradt tegel, trippel, träkol,
magnesia, krita, kimrök och flera andra ämnen försöktes, men
intet af dem absorberade nitoglycerinen i tillräcklig mängd, och
ej heller egde de öfriga för dynamitens bildande erforderliga
egenskaper. Efter en mängd misslyckade experimenter,
försöktes med askan efter en skottsk kolart (boghead), som i Paris
mycket användes för tillverkning af en slags starkt lysande gas.
Detta material lemnar vid förbränning en kompakt, hvit aska,
sammansatt af lerjord och kisel. Denna aska begagnades
slutligen, sedan den blifvit renad, målen och siktad, vid
dynamitfabrikationen. Den kunde absorbera två gånger sin vigt
nitroglycerin, utan att förlora sitt korniga utseende, och utan att
blifva på något sätt plastisk. (Forts.)
Hinkley’s stickningsmaskin.
Förlidet år patenterades härstädes af mr E. K. Harding
denna enkla, af mr J. Hinkley uppfunna och i afseende på flera
af detaljerna särdeles sinnrika konstruktion, hvilken också i
Amerika och Europa tillvunnit sig en ej vanlig uppmärksamhet.
Den väsentliga skilnaden mellan denna och andra hittills
använda stickningsmaskiner, består i utbytandet af de många
nålarne (lika många som maskornas antal för hvarje hvarf) mot
en enda sådan jemte en stålkam, på hvars pinnar maskorna
uppsättas och från dem åter aftagas på ett sätt, som ungefärligen
motsvarar den vanliga stickningen för hand.
Å följande sidor befintliga teckningar, till en del hemtade
ur »Engineering», visa maskinens sammansättning. Fig. 1 är
en perspektiviskt framställd bild af maskinen, då den är färdig
till arbete. Fig. 2–4 visa densamma, sedd framifrån, från
sidan och uppifrån samt fig. 5–13 åtskilliga detaljer. Af figg.
2–4 synes, att maskinen står på en bottenplatta A af gjutjern
af ungefär 130 liniers (386 m. m.) längd, från hvilken baktill
vinkelrätt utspringer ett stycke, som uppbär lagerstolen till
drifhjulet B samt en arm för ståndaren till garnrullen S. Längs
efter framsidan af ramen är anbragt ett spår, i hvilket
kuggstången h och kammen h1 kunna glida fram och tillbaka. Öfre
kanten af kuggstången ligger i samma plan som öfre ytan af
plattan A, på hvilken är fästad medelst Skrufvar en tunn plåt
h2, vid yttre kanten försedd med likasom en nedåt böjd läpp,
som passar precis in uti ett längs hela kuggstången löpande
spår, så att denna härigenom erhåller fullkomlig styrning vid
sin fram- och åter-gående rörelse. På undre sidan af
kuggstången är den kamformade skifvan h1 fästad, hvars pinnar äro
på exakt samma afstånd från hvarandra som tänderna å den förra;
de äro mot ändarne tillspetsade och något uppböjda (figg. 3 och
8). Skifvan h1 är uppgraderad till höger och venster om en
nollpunkt midt på densamma. Under denna åter och ett litet
stycke framför spetsen af pinnarne är fästad vid fotplattans
begge ändar en längs efter gående fin, rund stång r2, hvilken
tjenar att afleda från maskinen det stickade stycket, allt efter
som det faller från nålen.
Det sätt, på hvilket kuggstången meddelas en fram- och
åter-gående rörelse, innefattar de sinnrikaste detaljerna af hela
maskinen och må detsamma derföre här temligen fullständigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0171.html
