Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 21. 27 Maj 1871 - Brukssocietetens diskussionsmöte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergolja, användas i våra vanliga malmförande bergarter, för
att uppsöka okända malmtillgångar eller för att undersöka
förhållandet med de redan kända och bearbetade på större djup?»,
besvarades af bergmästare Sjögren, nekande på grund deraf, att
dylika borrningar sannolikt oftast ej voro lämpliga, då svårligen
hålen kunde nedslås annat än i lodrät riktning, och ej heller
förande till det åstundade målet. Genom sänkningar deremot
vunnes alltid upplysning, om hvad man ville veta, och blefvo
dessa senare arbeten dessutom föga dyrare än borrhålen.
Professor Nordenström var af alldeles motsatt åsigt. Ehuru vi
visserligen ej hafva någon erfarenhet om kostnaderna för
borrhåls nedslående i malmförande bergarter af någon större
hårdhetsgrad, kan man dock af borrningarne i Dalarne efter bergolja
draga åtskilliga för detta fall tillämpliga konseqvenser. På grund
af de uppgifter, derifrån erhållits om borrningsförmågan i
granit, och om äfven antages, att denna granit varit särdeles lös,
kan man med sannolikhet uppsätta en maximikostnad af 2 rdr
per borrad fot för våra vanligaste malmfält, inköp och
underhåll af borrinrättningen oberäknadt. Sådana borrhål kunna, lika
ofördelaktigt beräknadt, nedslås till ett djup af 300 fot (89,1 m.)
per år. Jemföres detta med omkostnaderna och tiden för
sänkningars utförande, hvilka väl kunna beräknas för ett ordinärt
schakt (22 X 14) efter 50 rdr per sänkfot och vanligen ej
nedgå mera än 60 fot (17,8 m.) per år, synas de förra i
ekonomiskt hänseende hafva ett betydligt företräde äfven för
hårdare bergarter. Att dylika undersökningar väl också leda till
målet, bör väl ej vara tvifvel underkastadt, ty anträffas malm
vid borrningen, kan man ju å det erhållna borrmjölet verkställa
analys för vinnande af kännedom om malmens beskaffenhet.
Påträffas åter icke någon malm, vet man åtminstone, att det
ej är värdt att å det ställe, der borrhålet är nedslaget,
verkställa några vidare undersökningar. Professor Thorell instämde
med föregående talare och ansåg sig på grund af den
erfarenhet, han vid de geologiska undersökningarne vunnit om
ändamålsenligheten af borrningars utförande äfven i hårdare bergarter,
böra förorda användandet af detta sätt att undersöka malmfält.
Rörande den fjerde frågan af denna afdelning, »hvilka
resultat i ekonomiskt och tekniskt hänseende hafva under de
senaste åren vunnits genom användande af nitroglycerin, dynamit
och ammoniakkrut vid grufbrytningen?» meddelades inga nya
uppgifter med undantag af underrättelsen om, att ammoniakkrut
blifvit med stor fördel användt vid Åtvidabergs grufvor. Man
syntes i öfrigt vara ense om den ekonomiska vinsten af att
använda nitroglycerin eller dynamit i stället för vanligt
bergkrut, isynnerhet sedan man numera börjat blifva förtrogen med
dessa sprängämnens effekt, så att dermed ej slösades genom att
i borrhålen inlägga onödigt stora qvantiteter.
II. Bergsmekanik.
Den första frågan, »har erfarenheten om tryckpumpars
ändamålsenlighet vid vattenuppfordring utur våra grufvor under
senaste åren blifvit utvidgad?», gaf anledning till ett enhälligt
förordande af detta slags pumpar framför de vanliga sugpumparne
utaf alla de talare, som härom yttrade sig. Obeqvämligheten
i de ganska vidlyftiga arrangementerna med de många
pumpsättningarne och skullarne, som äro nödvändiga för dessa
senare, då de skola användas i djupare grufvor, och dermed
sammanhängande ständiga reparationer, voro skälen för de uttalade
åsigterna om sugpumparnas olämplighet för nämnde fall. Dessa
torde numera endast böra komma i fråga för särdeles grunda
grufvor samt försökssänkningar, ehuru äfven för detta
ändamål lämpliga, lätt transportabla konstruktioner finnas. Exempel
på flera grufvor, der tryckpumpar med fördel begagnas, anfördes
äfven. Det enda fall, då dessa senare ej kunna brukas, är,
om vattnet, som uppfordras, angriper tackjernsrören. Sådant
har t. ex. förhållandet visat sig blifva i Falu koppargrufva, der
vattnet förstörde rören på 1 1/4 år, om det dertill använda
tackjernet var hvitt, och på 1/2 år, då det var grått.
Den andra frågan, »hvilken anordning af valsverk är
ändamålsenligast för att åstadkomma valsning fram och åter af jern
utaf gröfre dimensioner?», gaf professor Ångström anledning att
i ett längre, intressant föredrag redogöra för de olika systemer
af valsverk, som blifvit konstruerade för valsning fram och åter
samt dessas användbarhet för våra förhållanden. Den först
omnämnda anordningen var det enkla 2-valssystemet med
omkastning af rörelsen. Utvexlingarne till dessa valsverk måste
i anseende till den våldsamma påkänningen vid omkastningarna
göras mycket starka, hvarjemte blott smärre svänghjul kunna
användas, så att rörelsen blifver jemförelsevis ojemn.
Åtskilliga konstruktioner hafva blifvit utförda för att lätt åvägabringa
omkastningen af rörelsen, såsom t. ex. sådana, der detta
verkställdes medelst utvexlingar, eller genom ändring af sjelfva
motorns rörelseriktning. Alla dessa anordningar äro dock i
allmänhet för komplicerade och medgifva blott en långsam gång
å valsverket, så att någon egentlig tidsvinst ej uppkommer.
Detta system är derföre endast lämpligt för valsning af kortare
jernsorter, såsom grof plåt, m. m. Vidare anfördes det dubbla
2-valssystemet, som består af tvenne valspar, anbragta i särskilda
stolar, något förskjutna i förhållande till hvarandra. Denna
anordning blir äfven dyr och komplicerad samt i öfrigt föga
tidsbesparande, då styckena här alltid måste föras något åt sidan.
Den lämpar sig bäst för valsning af gröfre dimensioner. En
annan konstruktion är 3-valssystemet med trenne öfver
hvarandra liggande valsar. Då här särskilda justeringsinrättningar
måste anbringas såväl för den öfversta som för den nedersta
valsen, blir äfven denna anordning något komplicerad, och gör
den dessutom användningen af mycket långa valsar
nödvändig, då ju alltid det spår, som begagnas mellan tvenne af
valsarne, måste i den tredje motsvaras af ett tomspår. Af
detta skal bör denna konstruktion användas endast då finare
dimensioner skola utvalsas. Denna sista olägenhet är förebygd
vid 4-valssystemet, eller då tvenne valsar äro placerade öfver
hvarandra med rörelse i motsatta riktningar. Valsarne kunna
här för utvalsning af samma dimensioner göras hälften så långa
som vid det föregående systemet, och blir således
4-valssystemet användbart äfven för gröfre dimensioner å jernet, utan att
valsarne behöfva blifva alltför långa. Justeringen af valsarne
är här lätt att åstadkomma med särdeles enkla tillställningar.
Slutligen omnämndes de s. k. universalvalsverken med tvenne
stående och tvenne liggande valsar, hvilka dock i allmänhet
blifva för dyrbara och komplicerade. På grund af det anförda
förordade talaren 4-valssystemet, såsom bäst uppfyllande de
fordringar, man å ett valsverk ined valsning fram och åter
billigtvis kan uppställa. I sammanhang härmed påpekade talaren
nödvändigheten af att, då numera nya valsverk anläggas, ställa
så till att utvidgning blir möjlig åt alla sidor. Ingeniör
Stridsberg betviflade 4-valssystemets fördelar och åberopade såsom
stöd härför några platser i Tyskland och England, der man
ingalunda med dessa valsverk ernått önskadt resultat, hvaremot
han sett 3-valssystemet på flera ställen med framgång begagnadt.
Professor Ångström erhöll åter ordet, hvarvid han upplyste, att
på de af föregående talare anförda ställen, der 4-valssystemet
lemnat mindre goda resultat, anordningen varit alltigenom
misslyckad och illa utförd, och bör således ej de häraf
uppkommande ofördelaktiga följderna räknas sjelfva systemet till nackdel.
Professor Ångström meddelade såsom svar å tredje frågan,
»hvilken erfarenhet har man vunnit rörande kostnaden för
uppsättning och underhåll af jerntrådslinledningar till drifkrafts
öfverförande på större afstånd från motorn; samt huru stort
kraftbelopp kan på detta sätt medelst linledning med fördel
öfverföras?», att enligt hans erfarenhet kostnaden för dessa
kraftledningar variera från 1 rdr till högst 3 à 4 rdr per fot, deruti
inbegripet alla tillhörande detaljer. Underhållskostnaden blir
naturligen särdeles variabel, beroende på huru pass väl
anläggningen blifvit utförd, samt till hvad grad linan anstränges, m. in.
De detaljer af konstruktionen, som vanligen äro svårast att få
riktigt utförda, äro packningarne i botten af linskifvornas spår
samt hopfogandet af linan. Rörande packningen omnämndes,
att sådan af guttapercha ej visat sig stå bra vid lag i
vinterkyla. Deremot har packningar af hamptrossar (platting) och kork
visat sig varaktiga, isynnerhet de sistnämnda. Sammanfogandet
af linan sker bäst och säkrast genom splittsning på
sjömansmaner, och bör dervid tillses att skarfven ej blir styfvare eller
afsevärdt tjockare än linan i öfrigt. Hvad beträffar storleken
af det kraftbelopp, som med linledning kan öfverföras, så är
detta ur teoretisk synpunkt obegränsadt; i verkligheten hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
