Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 29. 22 Juli 1871
- L. A. Hübendich: Om projektilers kringgjutning med bly
- W. H. Maw: Mr Crampton's system för användning af kolstybbe såsom brännmaterial
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Projektilernas putsning, m. m. Sedan projektilen uttagits
ur formen, transporteras den till ett annat rum, inredt med
stoppade bord eller bänkar, på hvilka den upplägges för att
icke å blymanteln erhålla någon skada. Här af filas
gjutsömmar och utstående kanter, och ingötena borthuggas, hvarefter
slutligen blymanteln undersökes, jemnas, glattas och stämplas.
Mr Crampton’s system för användning af
kolstybbe såsom brännmaterial.
Af W. H. Maw.[1]
Idéen att begagna brännmaterialer i pulverformigt tillstånd
är gammal, ty redan 1831 uttogs i England patent på denna
metod att förbruka brännmaterialer, och hafva sedan dess i
samma syfte uttagits omkring tjugu andra patenter. Flera af
dessa afse olika sätt att införa kolstybben i ugnen medelst luft,
hvarföre mr T. R. Cramptons metod till principen ej är någon
nyhet, hvilket dock ingalunda förminskar hans förtjenst
härutinnan, alldenstund han likväl är den första, hvilken konstruerat
en ugn, som för bränning af stybbe efter stenkol vunnit någon
praktisk användning och bestått långvariga prof. En af de största
olägenheterna, man förut vid bruket af kolstybbe haft att
bekämpa var, att oförbrända kolpartiklar tilltäppte dragkanalerna,
hvarigenom icke blott många obehagligheter inträffade utan
äfven direkt förlust af stenkol förorsakades. Detta har af Cramp
ton undvikits genom iakttagande af det faktum, att, huru intimt
kolpartiklarne än komma i beröring med luften, en viss
tidslängd erfordras för deras förbränning.
Antaga vi, att en noggrant blandad ström af luft och
kolstybbe införes i en ugn och der antändes på något lämpligt
sätt, så uppkommer en låga, hvars längd är beroende på
inströmningshastigheten och storleken af kolpartiklarne: ju större
den förra och ju betydligare dessa senare äro, desto längre blir
lågan. Nu utgör i detta fall lågans längd ett slags mått på
den tid, som åtgår för materialets förbränning; och på det att
denna må blifva så fullständig som möjligt, är det nödvändigt,
att de använda anordningarne skola vara sådana, att under denna
tid brännmaterialet och luften beständigt äro i innerlig
beröring med hvarandra. Ju mindre kolpartiklarne äro, desto större
blir den yta, som de i förhållande till sin vigt erbjuda luften,
och desto mindre tid erfordras således till förbränningen,
hvarföre det också då blir lättare att försäkra sig om, att denna
sker fullständigt. Med andra ord: ju mindre partiklarne äro,
desto mera närma de sig de gasformiga brännmaterialernas natur.
Om således brännmaterialets söndermalning icke kostade
någonting, skulle det vara rådligast, att förvandla det till det finaste
pulver; men ekonomiska omständigheter lägga hinder i vägen härför,
och. blir det sålunda nödigt, att i praktiken taga sin tillflykt
till sådana anordningar, hvilka kunna förbränna kolet i mindre
fint pulveriseradt tillstånd.
För att erhålla gynsamma resultat vid förbränning af
pulverformiga brännmaterial, äro följande vilkor att beakta såsom
väsentliga: 1) att brännmaterialets tillfjörsel till ugnen skall
stå under fullständig kontroll, samt att den, så länge behofvet
kräfver, skall fortfara att vara konstant utan personlig tillsyn;
2) att det pulverformiga materialet skall vara noggrannt blandadt
med den för förbränningen erforderliga luften; 3) att lågan skall
intaga en sådan riktning, att en fullständig förbränning eger
rum, innan gasen bortgår från ugnen; 4) att
förbränningsrummet äfvensom öfriga delar af ugnen, som äro utsatta för den
intensiva hettan, måste vara af sådan konstruktion, att de med
lätthet kunna repareras; och 5) att åtgärder måste vidtagas för
uppsamlingen och bortförandet af slaggen, som uppstår i följd
af i brännmaterialet förekommande främmande beståndsdelar.
Sättet, på hvilket Crampton sökt uppfylla alla dessa
fordringar, skall i det följande beskrifvas.
Ett reguliert inmatande af kolstybbe i en ugn, isynnerhet
om den är något fuktig, är ingalunda en lätt uppgift, men efter
åtskilliga försök har dock Crampton konstruerat en ganska
enkel apparat, som fullkomligt motsvarar ändamålet, och
framställes den i teckning å följande sida. Den består af en
qvarntratt A (fig. 1), i hvilken kolstybben placeras, och är den
upptill försedd med en sigt B for att afskilja de största
partiklarne. Nedtill äro anbragta tvenne horizontela axlar C och D
med vingar, hvilka, då de sättas i rörelse i motsatta riktningar,
hindra kolstybben att sammanbaka sig. Denna utskjutes äfven
i följd häraf genom öppningen E, hvars storlek kan reglera?
genom den skjutbara luckan F, till lådan G, så placerad att
den når ett stycke öfver öppningen E, på det att kolstybben
ej må gå öfver lådans kanter. Skulle den blifva full, hafva
ej vingarne på axlarne C och D nog kraft att ytterligare påöka
kolmängden i densamma, utan omröra blott brännmaterialet i
tratten, tills detta hunnit rinna undan. Från lådan G fortsätter
kolstybben mellan valsarne H och J, roterande i motsatta
riktningar, till den koniska mynningen K af det rör, som leder
till injektorn. Den qvantitet, som af valsarne frammatas,
regleras medelst en skruf L, verkande på häfstängerna M och N.
vid hvilken senare lagren till valsen H äro fastade, och
hvarigenom således afståndet mellan valsarne kan förändras. I
samma mån som valsparet för kolstybben från lådan G, fylles
den ånyo från öppningen E, så att den bibehålles i ett
jemförelsevis löst tillstånd i lådan, hvarigenom oafbruten och
likformig matning med valsarne försiggår oberoende af
brännmaterialets djup i tratten A. Då valsarne ligga alldeles fria, kan
hvarje oregelbundenhet i den öfver skrapan O skeende
matningen lätt iakttagas. Den genom röret K nedfallande kolstybben
kommer slutligen i en fin stråle framför en eller flera
luftströmmar, hvilka införa detsamma i det eller de rör, som leda
till ugnen. – Såsom bevis på fulländningen i dessa anordningar
må här nämnas, att i Woolwich 50 upphettningar, hvar och en
lemnande omkring 36 centner (1,531 K.gr.) smältstycken,
gjordes i Cramptons ugn utan att handtaget, med hvilket luft- och
kol-tilloppet regleras, behöfde röras.
Vid de blandade luft- och kol-strömmarnes inledande i
ugnen måste deras riktning vara sådan, att kolstybbens något
ojemna fördelning i luften, som stundom kan uppkomma,
under det att kolet passerar genom rören, skall afhjelpas. Så har
man funnit, att, om blandningen föres genom en böjning å
rören, kolpartiklarnes lefvande kraft vill vid böjningen föra dem
mot rörens yttre sida; och om derpå luften och kolet åter få
passera genom ett rakt stycke af rören, blanda de sig ånyo
fullständigt. Går deremot blandningen, omedelbart sedan den lemnat
böjningen, in i ugnen, skall man finna, att den delen af
strömmen, som motsvarar yttre sidan af böjningen,
innehåller för mycket brännmaterial, och den andra delen för litet.
Vidtoges ej för afhjelpande af dessa felaktigheter några mått
och steg, blefve följden ovilkorligen ofullständig förbränning.
Men Crampton har på ett sinnrikt sätt begagnat sig af denna
särskiljande egenskap för att i många fall åstadkomma en
fullkomlig blandning af luft och kol. Sålunda är å de ugnar, som
han konstruerat för arsenalen i Woolwich, och hvilka der äro i
verksamhet, anordningen med blandningsströmmarne sådan, som
fig. 2 visar. Häraf synes, att dessa äro placerade i en rad,
sida vid sida, så att alla rören K böjas i samma riktning; och
verkan af detta är, att den med för mycket kol uppblandade
delen af en ström inledes i närheten af den luftrikaste delen
af den närmaste och tvärtom. På detta sätt erhålles en
fullkomlig blandning af kol och luft. Vid de två yttersta
strömmarne blir detta naturligen ej till fullo förhållandet, men den
kolrikaste och den kolfattigaste delen af dessa båda strömmar
stöta emot ugnsväggarne C och blifva slutligen blandade med
gasernas hufvudström.
Förbränningsrummet i ugnen utgöres helt enkelt af en
botten af eldfast tegel, betäckt med sand, på det ställe der
rosten vanligen är belägen. De omnämnda kol-luftströmmarne
ingå vid änden af ugnen och äro riktade mot bryggan under
en ringa lutning, så att deras midtellinier just träffa den lutning
af botten i förbränningskammaren, som i detta fall bildar
eldbryggan. Den slagg, som uppkommer af föroreningarne i kolet,
samlas på botten samt aftappas på afpassade tider.
Hufvuddelen af ugnen, der smältorna upphettas, är af vanlig form, så
[1] Ur ett föredrag hållet i »the Cleveland Institution of
Engineers» och publiceradt i »Engineering».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0243.html
