- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
246
(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 31. 5 Augusti 1871 - Bläster-behållare för bessemerverk - Kran - Dürre: Om formsand för jerngjuterier

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Blästerbehållare med Blästerbehållare med
reservoir af trä. reservoir af jern».
Rdr Rdr.
Schaktning af 170 kub.-stänger jord à 15 rdr . . . 2,550 2,550
Uppläggning af 17000 qv.-fot vägg å 15 öre per qv.-fot . . . 2,550 2,550
Gement, 30 tunnor à 7 rdr . . . 210 210
Plank 9 t. X 3 t., 40 tolfter à 15 rdr . . . 600 –
Reservoirens hopsättning . . . 500 1,050
Timmer, 130 st. à 5 rdr . . . 650 650
Skrädning à 6 öre per fot . . . 200 200
Tapphuggning . . . 50 50
Plåtrör, 300 fot[1], diam. 160 lin., vigt 75 c:r à 20 rdr 1.500 1,500
D:o 150 fot, d:o 100 lin., d:o 22.5 c:r à 20 rdr 450 450
Tackjernsrör, 250 fot, d:o 40 lin.. d:o 137 c:r à 8 rdr 1,096 1,096
Smidesjern, 1 t. fyrkant, 41 c:r à 10 rdr . . . 410 410
Jernplåt, 4,360 qv.-fot, 1 linie tjock. 210 c:r à 15 rdr . . . – 3,150
Lödning: och fernissning . . . – 500
Diverse . . . 734 734
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Summa Rdr 11,500 15,100

Kran.


Förlidet år patenterades i England en ny, af amerikanarne
G. S. Redfield, E. A. Rock och J. S. Gill uppfunnen
krankonstruktion, framställd i teckningen å föreg, sida, der fig. 1 är
horizontal- och fig. 2 vertikal-sektion af densamma. Kiken
höjes eller sänkes medelst en skruf, såsom af fig. 1 synes.
Vid ena sidan är ur kiken utskuret ett A-formadt stycke, i hvilket
passar en vid ventilhuset fästad kil af motsvarande form. På
grund af denna detalj kommer kiken att spännas ut, då den
föres nedåt, hvarigenom en fullständig tätning åstadkornmes.
(Engineering.)

Om formsand för jerngjuterier.


Af dr Dürre i Berlin.

Formsanden indelas enligt R. Mallet[2] bäst i två ganska
vidsträckta klasser: 1) sådan, i hvilken kornens massa är
ingenting annat än finna splittror af hårda mineraler (qvarts eller
fältspalt), som af naturen blifvit sönderdelade, söndertvättade
och söndermalna till samma storlek och likformigt utseende,
samt 2) sådan, hos hvilken hvarje korn är en liten naturlig
kristall. Om också sand af rundaktigt gry mycket väl kan
begagnas såsom formmaterial, så är dock obestridligen de sorter
bäst, som innehålla större delen af qvartsen i kristallform.

De bästa engelska sandsorterna förekomma i de älsta
formationerna, kolberg och trias. God sand finnes visserligen
enligt Malle’s uppgift äfven i de nyare formationerna, men den
engelska formaren föredrager dock i allmänhet den »röda
sanden», d. v. s. den af the new red sandstone eller brokig
sandsten uppkomna, framför våt- och torr-sanden, det är framför
den uppslammade magra eller feta sanden.

Oafsedt dessa grundvilkor måste man enligt Mallet undersöka,
om sanden eger den erforderliga varaktigheten vid arbetet, så att
den upprepade gånger kan lemna goda formar. Nästan hvarje
sandsort är väl i stånd att åtminstone en gång gifva en god
form, men redan vid andra begagnandet gifver en del ofta
anledning till misslyckade gjutningar. Formaren igenkänner äfven
på resultatet af en dylik gjutning orsaken dertill och förklarar
förhållandet, i det att han säger, att »sanden bränner vid för
mycket». Sådan sand måste, då den tjenstgjort en gång,
bortföras ur gjuteriet samt ersättas med ny. Betraktas denna sand,
sedan man genom kokning med salpetersyra befriat den från alla
kolpartiklar och genom tvättning aflägsnat leran, under ett
mikroskop och jemföres med på samma sätt behandlad »frisk» sand, så
finner man kornen hos den förra itusprungna och
sönderkrossade i fina partiklar; och består denna sand ursprungligen af
kristallfragmenter eller af kristaller fulla med remnor, ofta nog
äfven fyllda med jernockra eller jernoxid. Stundom har den
en annan molekulär beskaffenhet, så att den förpuffar och
springer i stycken, då den upphettas tillräckligt. Denna förändring
karakteriserar just egenskapen »förbränd» hos vissa sandsorter.

Dernäst måste man, för att en gjutsand skall vara god, i
allmänhet tillse, att dess partiklar äro fasta, d. v. s.
oförvittrade kristaller eller fragmenter deraf, hvilka icke få visa någon
slags benägenhet att vidare sönderbrista. Dessa goda
egenskaper förefinnas i hög grad hos den redan omnämnda »the
new red sandstone», om densamma ej for länge varit utsatt för
inverkan af luft och vatten.

Då formar af stort djup skola utföras, i hvilka ett starkt
tryck på sid oväggarne uppstår från den fly tändt metallen, är
det ofta svårt att bevara formkanterna från att smälta i följd
af jernets hetta och tryck, utan bildas fåror på formens väggar
och således äfven på den gjutna pjesens ytor. Denna
blandning af jern och smälta silikater motstår de bästa
gjutstålsmejslar, hvarvid stora för hettan utsatta stycken af svärtan
lossnar. För bessernerstålformar och sådana, som ovilkorligen
skola emotstå en hög hetta, är det lämpligt att tillreda sig en
särskild sand eller blandning utaf i möjligaste mån eldfast lera
och ren qvartz. Såsom ett lyckadt försök i denna riktning anför
Mallet sanden vid Bochumer stålverken, hvarest hjul och
hjulringar, som sedermera skola valsas, gjutas af gjutstål. Det
vigtigaste af den så väl bevarade hemligheten består i metoden,
enligt hvilken sanden prepareras för gjutningen. Han anser
den derstädes brukade beredd med konst af å ena sidan
finkornig, kristallinisk qvartssand och å andra sidan ännu finare
målen »konstgjord sand», sammansatt af söndermalda, siktade
och väl blandade, förbrukade smältdeglar, samt alltsammans bundet
genom en måttlig tillsats af lerslamm, erhållen af hvit eldfast
lera af stenkolsformationen. Massan omsigtas med kolstybbe,
som beredes af ett magert nästan antracitartadt kol. Ytan på
de erhållna gjutstålssakerna blir klar och ren. Äfven svärtan
synes vara sammansatt af ren eldfast lera och magra kol. De
bästa resultaten gifver det finslamrnade i gasretorter erhållna
kolet.

Bland formmaterialerna kan man äfven räkna
titanjernsanden från Italiens vestkust (mellan Tiber och Neapel) samt
från Nya Seeland, hvilka enligt Mallets åsigt böra blifva af
stor betydelse för gjuterierna. På samma sätt förhåller det sig
sannolikt med en del vulkaniska ämnen – detta lätta, likformiga
och osmältbara stoft, som förekommer i alla färger, men
isynnerhet hvitaktigt, gult och grått, och är vida utbredt samt
särdeles fint. Det är mycket användbart vid konstgjutning; för
sådant ändamål begagnas äfven de vulkaniska, förvittrade
massorna i Oberschlesien. Likaledes äro dessa materialer att
rekommendera för massiv- och brons-gjutning.

Om strösanden eller isolermaterialet är blott att tillägga,
att den måste vara ren, finkornig, torr samt af ljus färg, på
det att vid formflaskornas öppnande sandytorna må med lätthet
skiljas från flaskytorna.

Svärtan består i England öfvervägande af siktad kolstybbe
och kimrök. Egendomlig är sandens uppblandning med
främmande beståndsdelar, t. ex. melass och vatten, likasom äfven,
öl, jäst, olja, tvättmassa från stärkelsefabriker, etc. Deremot är
det rätt vanligt att tillsätta kolstybbe, som vid mager (grön) sand
ingår till 1/15 à 1/12 och vid konstgjord sand till 1/20 à 1/10 af hela
massan. De förmånligaste gränserna utrönas bäst på praktisk väg.

Mallet talar vidare om praktiska medel att åter göra sanden
användbar. Dit höra: dess genomplöjning och uppläggning i
långa strängar med 10 à 25 linier (30 à 74 m. m.) djupa
fåror samt dess stillaliggande och uppblandning rned nytt kol.
Intressanta äro vidare- anmärkningarne om svärtningen. Såsom
bekant öfversigtas sandytorna i mager sand, men bestrykas i
formar af massa eller lera. Hvilken är nu orsaken till denna
svärtas eller detta stofts verkan? Såsom Schafhäutl visat, kan
kol, som försättes i hvitglödgning, förvandlas till grafit.
Härifrån härleder sig den åsigten, att äfven vid gjutning i
svärtade formar grafit bildas, som har en tvåfaldig verkan: först

[1] Längden af rörledningen är naturligen beroende af
behållarens afstånd från konverten.

[2] Praktical Mechanics Journal XXII, III serien, sid. 289.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0262.html
Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free