Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 34. 26 Augusti 1871
- Lampa i nordisk stil
- Ludvig Pfau: Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 34. Stockholm den 26 Augusti 1871.
Tidningen utkommer hvarje Lördag.
Pris: för 1/1 år 10 rdr, 1/2 år 5,25 rdr, 1/4 år 2,75 rdr.
Lösnummer 25 öre.
Hufvudredaktör och ansvarig utgifvare:
Civilingeniör W. Hoffstedt.
Adress: Mästersamuelsgatan N:o 56.
Annonspris: 10 öre pr petitrad. Tidningens
expedition: Norra Smedjegatan N:o 28.
–––––
Innehåll:
Lampa i nordisk stil, komp. af arkit. M. Isaeus (illustr.) Färgen, betraktad ur
estetisk synpunkt, af L. Pfau. II (forts.). Svenska Landtbruksmötet i
Göteborg 1871 III (slut). Rhysimeter, konstruerad af mr A. B. Fletcher
(illustr.). Amerikanska spiralborrar (illustr.). Bränvinstillverkning af renlaf
vid Hulta lafbränneri i Jönköpings län 1871, jemte några ord om
alkohol-jäsning, af ingeniör C. G. Zetterlund (slut). Notiser. Upplysningar.
Adresslista. Annonser.
–––––
 |
Lampa i nordisk stil,
komp. af arkit. M. Isaeus.
|
Färgen, betraktad ur estetisk synpunkt.
Af Ludvig Pfau.
(Forts. fr. sid. 235.)
II.
Likasom vid den menskliga smakens utveckling försiggår
äfven inom naturens fortgående skapelser en
färgstrid, vid hvilken det enskilda och egna söker
göra sig gällande genom koloristiskt öfvermod,
under det att det stora hela alltid sträfvar efter
jemnhet och nyansering samt förstår att inskränka
de individuela afvikelserna genom massornas
mäktiga inverkan. Civilisationen befinner sig sålunda,
i det den öfvergår från primitivfärgernas prakt
till de kollektiva, i den allmänna utvecklingslagens
strömfåra och fulländar derunder en förvandling,
som är ett väsentligt framsteg. Ty i sjelfva verket
har den bildade menniskan icke förlorat smaken
för färgglans, utan hon har blott vunnit en blick
för värdet af schatteringarna och dermed äfven
öfver hufvud taget ett begrepp om finheten i
nyanserna, hvilket i större eller mindre grad undgår
den obildede, icke blott hvad färgen beträffar utan
äfven med afseende på allt skönt. I öfrigt är
det med vårt färgsinne som med vår bildning, –
det vilda ligger ännu oss närmare än det tamda,
och förkärleken för primitivfärgerna är ännu för
rådande, för att vi så snart skulle kunna frigöra
oss från vår koloristiska osmak. Man kan ju
till och med få höra estetici, som allt fortfarande
jemra sig öfver, att all färgprakt försvinner ur det
moderna lefvernet. Men då till och med män af
facket visa så liten förtrogenhet med färgen, så
är det väl ej underligt, att en lekman icke förstår
att uppfatta kollektivfärgernas fina nyanseringar,
utan anser de lifligaste såsom de vackraste.
Öfver hufvud taget kan man betrakta blått
såsom mineralisk, gult såsom vegetabilisk och
rödt såsom animalisk färg. De blandningstoner,
som bilda öfvergången, dela sig mellan de
angränsande grundfärgerna; och om inom
växtverlden den gröna färgtonen är den förherrskande, så
härrör detta deraf att den ljusfattiga blå färgen,
såsom ett vida mörkare färgämne, utvecklar en
mycket större kolorerande kraft än den ljusrika
gula färgen, som vid tillblandning af den minsta
qvantitet blått förvandlas till grönt. Denna
tillsats verkar så energiskt, att icke någon skulle
kunna misstänka en blandning af blått och gult,
under det man hos de öfriga biandfärgerna genast
kan urskilja sammansättningen.
Att den animaliska färgen bäst passar djuret bör ej väcka
förundran; också passar den i allmänhet taget utmärkt bra för
menniskan. I öfrigt har den menskliga instinkten redan länge erkännt
rödt såsom den besjälade naturens färg och purpurn såsom
praktfärg »par excellence». Denna dunkla men i lifligt violett brutna
röda färg är nog primitiv för den brunaste kolorit och tillika
nog kollektiv för den ljusaste, under det att den såsom
rosenrödt i dess högsta potens på samma gång harmonierar med
huden genom sitt färgämne och kontrasterar genom sin djuplek.
Det är ganska intressant att se, huru sedan urminnes tid de
praktlystna tillegnat sig den röda drägten, huru de
mäktiga lagt beslag på purpurn såsom furstlig beklädnad. Redan
i de äldsta indiska och kinesiska böcker, likasom bibeln,
förekommer purpurn såsom tecken för den högsta makten. Vid
vissa fester målades Jupiter och några andra
gudar röda, och triumfatorerna, följande gudarnes
exempel, beströko hela sin kropp med rödt.
Äfven Medernas och Assyrernas konungar färgade
sina ansigten röda. Detta bruk erinrar mycket om
vildarnes tatuering. Tullus Hostilius anbragte
hudens rodnad på kläderna och infattade sin drägt
efter Etruskernas nederlag med purpur såsom
triumftecken. Julius Cesar var den förste, som
förbjöd öfriga dödliga att bära purpur; och detta var
väl ej mera än billigt, då han hade bragt en million
menniskor om lifvet, för att göra sig förtjent af
detta privilegium. Nero, ännu afundsjukare om
sin blodsdrägt, lät en dag, då han sjöng på teatern
och der fick se en förnäm dam i präktig purpur,
nedsläpa henne på skådebanan och afkläda henne
drägten, hvarefter han konfiskerade allt, hvad hon
egde, på det att hon ej måtte kunna köpa en ny
dylik. Åtskilliga kejsare skickade färgare till
Persien, der den vackraste purpurn förfärdigades;
men detta lands färgare yppade ej sin hemlighet,
och verldsherrarne måste nöja sig med en simplare
röd färg. Då det romerska riket splittrades,
yrkade kejsarne på sin företrädesrätt till den röda
färgen med en hårdnackenhet, som de bättre hade
kunnat använda till rikets försvar. Theodosius
utgaf år 424 ett edikt, som ålade hvarje egare
af purpur- eller purpurbrämade kläder att aflemna
dem i den kejserliga skattkammaren, så framt han
ej ville blifva straffad till lifvet för majestätsbrott,
Arkadius och Honorius pålade samma straff för
dem, hvilka färgade tyg med falsk purpur. Dessa
två Theodosii söner förlora England, Gallien och
Spanien till barbarerna, Alarik bemäktigar sig Rom;
men allt detta gör ingenting – den röda färgen
är räddad. I medeltiden kunde kyrkan naturligen
ej underlåta att tillegna sig detta makttecken,
dock var den hvitklädda påfven slug nog att af
träda purpurn åt sin hofstat, samt att dermed pryda
kardinalerna, Då i sextonde århundradet äfven
konungarne kommo tillbaks till den »röda» frågan,
hette det: för sent! Karl IX, älskvärd i
åminnelse, förbjöd visserligen de skarlakansröda, de
karmosinröda och violetta färgerna; parlamentet
och till och med sjelfva konciliet förnyade detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0281.html
