- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Illustrerad teknisk tidning. 1871 /
310
(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 39. 30 September 1871 - C. A. Jacobsson: Gas-rostugn för vaskmalmer - Clemens Winkler: Om lödning med gas

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Gjutgods: 8 st. bottenhällar 9,61 cent.
4 » gimor . . . 8,70 »
4 » täckhällar . . . 5,60 »
2 » kranshällar . . . 14,90 »
4 » bördjern . . . 9,00 »
ringtrumman . . . 19,00 »
–––––––––––––––
Summa 66,81 cent.
à 4,50 rdr 300,65 rdr.
Gjutgods från gjuteri: 12 st. luckor för
spettgluggarne å 12 rdr . . . 144,00 »
Turbin och fläkt med utvexling . . . 950, »
Valsad jernplåt till gasledningen:
6,75 centn. à 16 rdr . . . 108,60 »
Smidesjern: 9,5 cent. à 8 rdr . . . 76,00 »
Borrspån : 5 cent. à 4,50 rdr . . . 22,50 »
Eldfast tegel: 12" X 6" X 3", 400 st. à 25 rdr 100,00 »
9" X 4 1/2" X 2 1/4", 600 st. à 14 rdr . . . 84,00 »
Sand-tegel: 12" X 6" X 3", 400 st. à 3 rdr . . . 12,00 »
Sinner-tegel: 18" X 9" X 6", 2,000 st. à 15 rdr . . . 300,00 »
Eldfast lera: 2 tunnor bränd à 7 rdr . . . 14,00 »
2 tunnor obränd à 5 rdr . . . 10,00 »
Dagsverken till uppsättning af ugnen,
m. m. högst . . . 600,00 »
–––––––––––––––––
Summa 2,721,15 rdr.

Då tvenne ugnar förses med gemensam sugapparat och
gasledning, hvarför den sammanlagda kostnaden utgör 1,058 rdr,
minskas naturligen dubbla summan af förestående
kostnadsförslag med sistnämnda summa, och blir sålunda kostnaden för en
dubbelugn endast 4,384,30 rdr.
Filipstad i September 1871. C. A. Jacobsson.

Om lödning med gas.


Af dr Clemens Winkler.

Man begagnar såsom bekant vid lödning af bly enligt den
vanligaste metoden vid svafvelsyrefabrikers anläggning hvarken
lödkolf eller slaglod, utan åstadkommes föreningen mellan tvenne
blyplåtar helt enkelt genom kanternas smältning med tillhjelp
af en medelst en luftström till spets utblåst låga af vätgas.
Den härtill erforderliga gasen beredes genom upplösning af
zink med utspädd svafvelsyra i en efter Kipp’ska systemet
konstruerad blyapparat. Luftströmmen alstras med en liten
blåsinrättning, hvars cylindriska, dubbelverkande blåsbälg sättes i
rörelse genom en tramp. Gasens ledning från
genereringsapparaten sker genom kautschukblåsor, som utmynna i en
dubbelkran. Här sker föreningen med luft till knallgas, hvilken
genom ett rör ledes till det ställe, som skall lödas, och der
tändes vid mynningen. Genom afpassade ställningar på kranarne
reglerar man gas- och lufttillträdet, så att en spetsig, blåaktig,
men ej lysande och ej sprakande låga uppkommer, hvilken
under dessa omständigheter ger en ganska intensiv hetta. Den
såsom gasledningsrör tjenande kautschukpåsen utväljes af lämplig
storlek och till sådan längd, att arbetaren må hafva full frihet
att dermed röra sig ledigt. Allt efter omständigheterna lägger
han den på golfvet eller arbetsbordet eller kastar den öfver armen,
halsen och axlarne, då han går med densamma fram och
tillbaks och blott för i handen den lätta, rörliga blåsrörsspetsen,
hvilken sålunda kan behandlas med ungefär samma ledighet och
elegans, som målaren utvecklar i handhavandet af sin pensel.
Man skulle derföre också kunna kalla detta slags lödning för
målning med knallgaslåga. Sedan man genom afskafning af
de delar, som skola förenas, framkallat fullkomligt blanka och
rena metallytor samt fört dessa tätt intill hvarandra, låter man
den spetsiga lågan glida öfver kanterna, så att blyet uppmjukas
till sin smältpunkt och flyter tillsammans. Dervid förstärker
man Skarfven, då detta t. ex. vid tunnare blyplåt erfordras,
genom att hålla framför lågan en tunn blankskafd blyremsa, som
då på visst sätt tjenar såsom lod, i det att från densamma
droppe för droppe neddryper och förenar sig med blyplåtarne.
Lågans behöriga skötsel fordrar dervid en ganska stor
skicklighet, ty såväl de båda blyplåtarne, hvilka skola förenas, som
äfven den såsom lod tjenande blyremsan måste alla i samma
ögonblick komma i smältning och på en gång flyta tillsammans;
och då detta inträffar, måste värmekällan genast aflägsnas,
emedan den eljest ovilkorligen framkallar genomgående hål vid
lödningsstället. Fördenskull är en fortgående sakta strykande
rörelse å lågan samt ett i rätt tid afpassadt aflägsnande af
densamma nödvändigt, för att lödningen skall erhålla ett snyggt
och regelbundet reffladt utseende.

Man urskiljer företrädesvis två slags blylödningar en
horizontel och en vertikal. Vid den första utbredas de blyskifvor,
som skola förbindas, på arbetsbordet bredvid hvarandra,
föreningsställena skafvas blanka och klappas tunna samt stötas
hårdt emot hvarandra. Derpå begynner lödningen på ofvan
beskrifna sätt, för det mesta under användning af en såsom
lod tjenande remsa af rent bly. Sålunda erhålles »liggande
skarf». Vida större skicklighet kräfver åstadkommandet af
»stående skarf», kvilken kommer till användning i sådana fall, då
det ej är möjligt att utbreda plåtarne i horizontel ställning,
såsom t. ex. vid föreningen af kanterna till de lodrätt
upphängda kammarväggarne i en svafvelsyrefabrik. Sedan de
blankskafda beröringsytorna på behörigt sätt blifvit fogade intill
hvarandra, börjar smältningen af den genom upphettning med
knallgaslågan, stundom med men ofta äfven utan användning
af blyremsor såsom lod. Vid denna operation kommer det an
på att kunna åstadkomma en tät och kompakt smältning utan
att vigten af de flytande blypartiklarne förmår öfvervinna
adhesionen dem emellan, hvilket ju alltid skulle hafva till följd
blyets neddroppande. En skicklig lödare vet att träffa detta
lagom med en säkerhet och akuratess, som verkligen är
öfverraskande.

Blylödningen med knallgas är otvifvelaktigt den mest
fullständiga af alla lödningsmetoder. Snygg, beqväm att utföra
utan något obehag för arbetaren, gör den möjligt, att utan
tillsats af någon annan metall och utan användning af några
desoxiderande medel ernå ön förening mellan tvenne blydelar så
tät och varaktig, man kan tänka sig. Erfarenheten har visat,
att på sådant sätt sammanlödda blyplåtar vid en tillräcklig
belastning brista på hvilket annat ställe som helst utom
lödningsstället, och detta emedan plåten här blir något tjockare, på
samma gång smältningen är fullkomligt innerlig.

Vårt vanliga förfaringssätt att löda måste i jemförelse med
den nätta gaslödningen förefalla bristfällig och obeqväm.
Handskandet med de tunga lödkolfvarne, deras ofta återkommande
uppvärmning, den proportionsvis stora åtgången på kol eller
kåks, den stundom odrägliga, utstrålande hettan i
klensmedsverkstaden, de oangenäma ångorna af salmiak, saltsyra,
kolofonium, oljor m. m., användningen af flussmedel och det ofta
oundvikliga slöseriet med slaglod äro alla olägenheter, hvilkas
undanrödjande är önskvärdt, oafsedt den mindre styrkan, som
hvarje lödrtihg, utförd med en lättsmält legering måste ega i
förhållande till den som baserar sig på en verklig
sammansmältning af tvenne delar af samma metall. I förra fallet
verkar nämligen den begagnade legeringen endast såsom ett kitt
eller lim, som sammanhåller tvänne trästycken vid hvarandra,
hvaremot vid blylödning med gas föreningen af de, båda
metalldelarne åstadkommes utan mellanlagring af ett tredje ämne, och
i detta så tätt och fullkomligt, som om de utgingo ur samma
gjutning. Den önskan synes således rättmätig att utsträcka
förfaringssättet för lödning med gas i hela sin fullkomlighet
äfven till andra metaller. Man har väl här och der, isynnerhet
i större städer, börjat att vid lödning betjena sig af en med
luft utblåst lysgaslåga, men, enligt hvad hittills blifvit bekant,
hafva alla bemödanden icke kommit långt öfver försökens
stadium, hvarföre en ny väckelse i detta afseende ej torde synas
öfverflödig. Det fattas nämligen åtskilligt i sjelfva
tillämpningen, ty till principen är problemet om gaslödning redan
löst. Sedan ungefär 10 år betjenar man sig af knallgaslågan
på samma sätt som vid det lättflytande blyet för lödning af den
ytterst svårsmältliga platinan med den fullkomligaste framgång.
Förut hade man ej för platina något annat tillräckligt starkt lod
än finguld, hvars användning naturligen blef dyrbar och
dessutom inkräktade på varans vackra och jemna utseende, emedan
de dermed utförda lödningarne erhöllo gul färg. I Frankrike
har man ännu ej skilt sig från detta förfaringssätt, men den
största platinafabrik i verlden, Johnson, Matthey & C:o’s i
London, löder alla sina fabrikater med ren platina (sondure
autogène); och hvilken snygghet samt huru fullkomligt detta arbete


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0326.html
Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free