Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:o 41. 14 Oktober 1871
- J. O. A.: Den internationela utställningen i London 1871
- Julius Wiesner: Om upptäckandet af träfibrer i papper
- Mr W. Ferrie's sjelfkåksande masugn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om upptäckandet af träfibrer i papper.
Af professor Julius Wiesner.
Användandet af trä vid papperstillverkning är allmänt
bekant, och upptäckandet af detsamma i papper har ofta varit
föremål för undersökning. Såväl kemiska medel som
trämassans direkta igenkännande medelst mikroskopet hafva härför
blifvit föreslagna.
Det bästa reagens i detta afseende är ovilkorligen det af
Schapringer uppgifna, nämligen svafvelsyrad anilin. Så kallad
trämassa och ordinära träpapperssorter antaga genast efter
inverkan af ofvannämnda reagens en gul färg, äfven om de
senare endast innehålla några få procent trä. Redan förut har
jag invändt mot denna metod, att den icke kunde leda till ett
säkert resultat, och detta af tvenne skäl. Genom att framställa
träfibern fullkomligt ren, t. ex. genom en sorgfällig blekning,
blir den med cellulosa blandade substansen, som med
svafvelsyrad anilin färgas gul, förstörd. Till följd häraf kunna sådana
träpapperssorter, som med mera omsorg blifvit beredda, genom
nämnde reagens ej såsom sådana igenkännas. Vidare har detfa
ämne, som af svafvelsyrad anilin färgas gult, en mycket stor
utbredning inom växtriket; så t. ex. förekommer det i ringa
mängd uti hampa och till stor mängd uti lin, så att det papper,
som beredes af sådana ämnen, antager med svafvelsyrad anilin
samma färg, hvilken, enligt Schapringer, blott skall tillkomma
träpapper. Denna osäkerhet i upptäckandet af träämne uti
papper genom svafvelsyrad anilin, hvarpå här hänvisas, är i öfrigt
af kemisterna fullkomligt erkänd.
Under sådana omständigheter blir intet; annat medel öfrigt
för igenkännande af träfibrer i papper än mikroskopet, hvilket
förutom den säkerhet, som dervid vinnes, erbjuder ännu
ytterligare en fördel, nämligen att ej endast utvisa hvilket slags
trä, som blifvit användt vid papperets beredning, utan äfven det
tillstånd, hvari träfibrerna befinna sig i papperet, och har jag
på annat ställe meddelat utförliga iakttagelser häröfver.[1]
Som man vet, får det trä, som användes till
pappersberedning, först undergå en mekanisk sönderdelning, hvilken
vanligen sker genom slipning. Det är lätt att inse, att sålunda
slipad trämassa ej kan besitta någon rent fibrös karakter, hvilket
dock för framställningen af godt papper är oundgängligen
nödvändigt. Tvärtom består det af oregelbundna vid ändarne och
sidorna sönderrifna småbitar, hvilka blott till en del blifvit
sönderdelade efter fibrerna, och i hvilka man utan svårighet kan
igenkänna vedens elementära beståndsdelar, såsom vedceller,
märgstrålar och, vid löfträd, äfven kärl.
För hvar och en, som är bevandrad i växternas anatomi,
är redan på förhand klart, att vida mera ändamålsenliga
metoder än slipning borde existera för att af veden erhålla ett till
pappersberedning dugligt ämne. Man är nämligen genom flera
medel i stånd att sönderdela veden i sina elementära
beståndsdelar, och vid sorgfälligt förfarande erhåller man en fullkomligt
fibrös massa, hvilken består af vedceller etc., som äro väl
behållna till sin hela längd.
Herr A. Ungerer, kemist i Simmering nära Wien, har nu
upptäckt en efter hans utsago i stort utförbar och endast med
ringa kostnad förknippad metod, enligt hvilken han utaf trä
(af barr- och pil-träd) framställer ett fullkomligt fibröst
pappersmaterial. Blott för att bestyrka de vetenskapliga
undersökningarnes fruktbärande inverkan på praktiken anför jag här, att
herr Ungerer, hvilken under en längre tid i mitt laboratorium
sysselsatt sig med mikroskopiska undersökningar, här fann den
ledande idéen till sin förträffliga uppfinning. För närvarande
håller han sin genom patent skyddade metod hemlig.
Herr Ungerer har åt mig till påseende och undersökning
öfverlemnat pappersmassa af trä, äfvensom papper, hvilket
deraf blifvit beredt utan någon inblandning. Här följa nu
några af mina iakttagelser, hvilka för den tekniskt bildade
allmänheten måhända ej äro utan intresse.
Ungerer’s helt och hållet af trä beredda pappersmassa
utmärker sig genom fullkomlig hvithet, fintrådighet, mjukhet samt
genom fibrernas längd och fasthet. Fibrerna hafva en längd
som motsvarar den naturliga längden hos vedcellerna, nämligen
0,7–2 linier (2–6 m. m.). Sjelfva papperet är fullkomligt
fibröst, men derjemte utomordentligt fast och tätt, ej skört eller
lätt sönderrifvet. Om jag ej hade öfvertygat mig derom genom
den mest noggranna mikroskopiska undersökning, skulle jag på
grund af den erfarenhet, jag hittills egt, icke hafva ansett detta
papper för träpapper. Såväl pappersmassan som papperet
gulfärgades ej det ringaste med svafvelsyrad anilin.
Vid en mikroskopisk undersökning visar sig i första
rummet den högst märkvärdiga företeelsen, att träets
märgstråleväfnad nästan helt och hullet försvunnit ur papperet.
Märgstrålecellerna finnas i Ungerers papper blott sparsamt och
i vissa delar af papperet icke alls, så att detta fabrikat är
nästan uteslutande sammansatt af fibrösa beståndsdelar.
Vedcellerna, äro nästan fullkomligt isolerade från hvarandra, men
mången gång häfta två eller tre celler vid hvarandra. Till sin
längd äro vedcellerna fullkomligt bibehållna. Deremot äro de
ofta tillklämda och plattryckta och derjemte ej så sällan snodda
som bomullsfibrer. Till följd af tillplattningarne synes cellernas
breddgenomskärning ofta större, än som öfverensstämmer med
deras naturliga bredd. Deras bredd stiger nämligen då till
0,021 linie (0,261 m. m.) Men lika ofta förekommer, att de
hoptryckta vedcellerna äro hoprullade från sidorna och då synas
ytterst smala 0,007–0,040 linie (0,002–0,0029 m. m.). Båda
dessa former hos fibrerna kunna gifva anledning till misstag.
Man kan. dock förskaffa sig visshet om hvarje fiber, att den är
en vedcell, om man endast gör sig mödan att efter hela dess
längd följa den i mikroskopet. Man skall då ständigt komma
till ställen, hvilka tydligen visa vedcellens struktur. Mycket
anmärkningsvärd förefaller mig äfven den iakttagelsen, att de
yttre konturerna af barrträdens punkteringar antingen alls icke
eller först vid stark ljusförminskning visa sig, under det den
inre punktkretsen skarpt aftecknar sig. Utplånandet af den
yttre punktkretsen kan komma till stånd blott derigenom, att
vedcellerna under fibrernas afskiljande vcro utsatta för för stark
pressning, hvilket utan tvifvel skulle hafva punkternas
utjemnande till följd. Ehuru de barrvedceller, hvaraf papperet är
sammansatt, äro utsatta för de ofvan omnämnda
tillplattningarne och vridningarne och dessutom visa längdsprickor, skall
man dock alltid kunna igenkänna dem på punkteringarne, hvilka
äro synliga på alla de ställen, som förblifvit oskadade. Sådana
oskadade ställen förekomma också på hvarje fiber. Vid dessa
ställen kunna äfven vedcellernas naturliga bredd, hvilken
hos barrved utgör ungefär 0,016 linie (0,05 m. m.), blifva
konstaterad. Samma förhållanden visar äfven det utaf pilträ
af Ungerer framställda papperet. Här äro kärlen ytterst väl
bibehållna. Med någorlunda sakkännedom och noggrannhet
lyckas det sålunda, att i de omnämnda träpapperssorterna, hvilka
till och med af en praktikers öfvade öga icke skulle igenkännas
såsom sådana, på det bestämdaste varseblifva närvaron och till
och med arten af det trä, hvaraf papperet blifvit framställdt.
(Polyt. Journal.)
Mr W. Ferrie’s sjelfkåksande masugn.
Då frågan om stenkols användning för tackjernstillverkningen
äfven för vårt land har sin stora betydelse, alldenstund ju
behofven af detta senare material sannolikt snart nog stegras så
betydligt, att träkol ej öfverallt kunna erhållas i tillräcklig mängd
till skapliga priser, torde det vara af intresse att se, hvad i
denna sak på senaste tiden blifvit åtgjordt i England, specielt
i och för stenkolens direkta uppsättning på masugnen; och
meddela vi på grund häraf efter den engelska tidskriften
»Engineering» följande om en konstruktion af s. k. »sjelfkåksande
masugnar»:
Vid Monkland Steel and Iron Works har för en tid sedan
af mr William Ferrie blifvit uppförd en sjelfkåksande masngn,
af hvilken vi å följande sida meddela teckningar, gjorda efter
[1] Technische Mikroskopie, Wien 1867.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:22:33 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1871/0339.html
