Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 48. 2 December 1871 - E. Toulmin Smith: Om användandet af växtformer i ornamentiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den i de otaliga olika anordningarne af bladen och blommorna.
Och dock, ehuru grundade på dessa enkla former, hvilken oändlig
variation se vi ej! Det finnes ingenting, som kan få namn af
enformighet; det är svårt att finna tvenne blad fullkomligt lika,
men vid en jemförelse mellan flera kunna de alltid reduceras
till samma typiska förrn samt sålunda ådagalägga, huru
obehöfligt det är att med enhet förena entonighet.
Då vi sålunda försett oss med ett klart och enkelt
grundverk, efter hvilket vi utföra vår idé, visar oss äfven studiet af
växtverlden, hvilka de trenne andra stora principerna äro, som
alltid böra iakttagas, nämligen ordning, upprepande och
proportion. Det finnes ingen enda växande planta, som ej på
något sätt kan tjena såsom exempel i detta afseende; först hvad
stammen beträffar och sedermera vid bladen och i blomman äro
ordning och system tydligt framträdande. Vi se det fullt
tydligt i växter, hvilkas blad växa parvis, så att ett följande par
sitter i rät vinkel mot ett föregående o. s v. hela stammen utefter,
såsom t. ex. hos den vilda gelderrosen. Om vi taga ett skott af
detta träd och betrakta det från toppen, skola vi finna att
bladens spetsar bilda de fyra hörnen af en fyrkant. Samma
anordning observeras i blommornas placerande. Detta är ett af de
enklaste fallen. Andra växter finnas, hvilkas blad äro så
ordnade, att för hvart femte upprepas samma ordning, eller för
hvart åttonde eller tionde; och en botanist, som nedlagt mycken
möda på detta studium, har funnit, att hos en del växter –
såsom t. ex. taklöken och convolvolus minor – bladens
ställning ändras så småningom till det trettonde i ordningen, då de
ånyo utgå från samma sida relativt stammen. Utaf mönster,
baserade på cirkeln, hafva vi otaliga exempel i de växter, både
stora och små, som fylla våra häckar. Tag t. ex. lejontanden
eller tusenskönan. Deras blad sitta i cirklar den ena ofvanför
den andra och den understa liggande utefter marken; men i
hvilken smakfull ordning äro de ej ställda, och (huru ytterst
noggrannt och proportionerligt förminskas ej dimensionerna, tills
centrum är uppnådt, hvarest två eller tre knoppar äro
inneslutna. Vi talade om iakttagandet af anordningen i fyrkant
hos ett skott af gelderrosen. Ett dylikt observerande af
telningar utaf andra träd ger andra former, mera eller mindre
sammansatta, allt efter sättet för bladens utväxande från stammen,
men hos alla skola vi finna samma symetri, ordning och
proportioner – der finnes aldrig enformighet. Harmoni åstadkommes
utan entonighet på grund af oändligheten af de minsta
variationer, som äro möjliga att införas utan afvikande från den
allmänna grundformen.
En annan källa, från hvilken många vackra former kunna
härledas, finna vi äfven i sektionerna af vissa växtdelar. De
former, några af dessa framställa, äro särdeles egendomliga.
En sektion af stammen till den vanliga törnbusken gifver oss en
ganska vacker kontur till ett ekträd med dess grenar
nedhängande mot marken; en annan visar ett videträd. Dessa
fantastiska former uppkomma genom kärlens anordning. Sektioner
af andra stammar hafva ett nätformigt utseende, eller en
teckning af koncentriska cirklar, genomskurna af stjernlika strålar.
Trädens bark och anordningen af dess fibrer presentera ofta de
vackraste geometriska figurer; och om vi vända oss till frukterna,
sådana som äpplet, kastanien och många andra, gifver ett
längdsnitt sådana figurer som finnas hos många af de gamles mycket
beundrade verk, och sorn väl lämpa sig för prydande af plana
ytor. Arkitekten Pugin undersökte mycket noga ett stort antal
blad och blommor, i det han jemförde dem med formerna i de
götiska löfverken, hvarvid han kom till det resultat, att de flesta
af dessa, om ej alla, voro hemtade direkte från naturen. Men
han anmärkte äfven det olika bruk äldre och nyare tecknare
gjorde af dessa former: de förra placerade dem så, att de
gåfvo det åstundade mönstret utan att inverka på ytans planhet;
de senare torsökte afrundningar och relief och förstörde sålunda
den arkitektoniska konsistensen hos det hela.
Såsom exempel på proportioner kunna vi ej göra bättre än
taga en murgrönsqvist. Observera, huru gradvis men
kontinuerligt bladens dimensioner aftaga allt efter som de närma sig
toppen! Hvarje blad, likasom hela qvisten är formad efter
principen af utgrening från ett centrum och proportionerlig
förminskning. En annan princip må också iakttagas, nämligen att
hvarje sekundär linie utgår från sin hufvudlinie på ett sådant
i sätt, att den ena blir tangent till den andra. Denna konstanta
lag för ett naturligt växande har blifvit iakttagen vid alla de
bästa perioderna af ornamentiken.
Då vi nu hafva härledt våra former från växtverlden
rundtomkring oss och der iakttagit, huru de tre stora principerna
om ordning, upprepande och proportioner äro utförda, så låtom
oss fortgå med att tillämpa dem på de föremål, som skola
orneras, och då måste vi med omsorg gifva akt på det, som passar.
Då vi t. ex. uppgöra teckningar för sådana ytor som golf,
må vi med fördel följa det exempel, som gifves oss på fälten,
hvilka äro punkterade med stjernor, varierande till form och
storlek, men som dock synas för oss blott såsom stjernor och
ej såsom växter, hvars alla detaljer äro utmärkta. Tegelmosaiken,
så noggrannt utarbetad vid de mooriska, romaniska och grekiska
golfven, är anordnad efter precis samma plan. Stundom finna
vi en krans af blommor rundt omkring dessa stjernor, men de
äro representerade blott i jemna färger och inverka derföre ej
störande på ytans planhet. Vid tecknandet af mönster för
väggar kunna vi ej gifva någon bättre förebild än de, som
lemnas af vår gamla vän murgrönan, hvars qvistar växa
fullkomligt plant mot en vägg eller ett staket och gifva form,
proportioner och ordning, tillika med öfverensstämmelse, utan
tillhjelp af skuggor och dagrar. På antagandet af samma systern
för teckningen af små, likasom äfven för stora föremål finnas
goda exempel inom den egyptiska och grekiska konsten. Vi
finna samma ornament i en reducerad form på grekernas skålar
och andra hushållskärl, likasom de äfven använde dem att
dekorera sina vackraste publika byggnader. Samma är förhållandet
med egypterna; papyrusväxten förekommer på deras skedar,
dosor och åtskilliga ornament på samma öfverensstämmande sätt
som på deras tempel. Ingenting visar bättre än detta, huru
sanna de principer voro, enligt hvilka de arbetade, och som
sålunda böra hafva tillämpning för alla ändamål.
Orneringskonsten har att taga fyra steg, innan den kan nå
någon fulländning. Det första är att efterhärma naturen såsom
vi se den, och detta fordrar ej något annat sinne än det, en
god kopist eger. Det andra steget är att utvälja i naturen
endast sådana former, som äro de fullkomligaste i sitt slag.
Det tredje går ut på att kombinera dessa former på ett sådant
sätt att de återgifva den idé, artisten uttänkt utan att kopiera
naturen. Vid det fjerde och förnämsta steget framställer
artisten, efter att hafva med omsorg studerat och undersökt de
naturliga formerna och utredt de principer som leda dem,
någonting, som är rent idealistiskt, men som till följd af sanningen i
ordning, proportioner och den dermed kombinerade symetrin
kommer åskådaren att känna dess skönhet, ehuru ej likt
någonting, som finnes i den sinliga verlden. Såsom en illustration
till stilen i orneringen, åstadkommen genom den första metoden,
må vi nämna kinesernas; den andra är representerad genom
pompejanernas och en del af medeltidens verk; den tredje och
fjerde finna sina representanter i Greklands, Egyptens osh
Byzantiums konst, och uppnå sin högsta ståndpunkt af fulländning
i det mooriska palatset vid Alhambra och i den tidigare engelska
perioden. Det bör anmärkas, att i ornerings- såväl som i
andra konster har den största fullkomligheten blifvit uppnådd,
då artistens hand leddes af hängifvenhet, och hans enda
bemödande var en önskan att göra heder åt föremålet eller
föremålen för hans beundran. Såsom Longfellow så sant säger:
"I konstens äldre dagar arbetade byggmästarne med största
omsorg på hvarje liten och osedd del, ty gudarne se öfverallt",
arbetade i sanning egypterna, grekerna och medelålderns artister
i denna anda.
Vid anordningen af hvarje dekoreringsmönster är den första
åtgärden att utmärka hufvudindelningen af det utrymme, som
skall dermed betäckas, och derpå att anordna hufvudlinierna,
så att från början den allmänna effekten må blifva tydlig.
Sedan detta blifvit gjordt, följa de sekundära linierna, och
mellanrummen kunna fyllas i öfverensstämmelse med tecknarens
idé. Det finnes ingen gräns för det arbete, som nedlägges, eller
den fantasi, som spelar, förutsatt att hvarje del får sin behöriga
plats. De sekundära linierna få ej afbryta kontinuiteten "hos
i hufvudlinierna, utan hvar och en måste kunna spåras från sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
