Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3:e häftet. Juni 1872 - Thomas M. Drown: Om ernående af jemnhet hos bessemerprodukten - W. Hoffstedt: Maskin för slipning och polering af jern, stål m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den engelska, och såsom jag tror är detta allmänt antaget af
alla som sysselsätta sig med dessa saker. Särskildt har jag
observerat detta förhållande i Zwickau, hvarest lågan vid
blåsningen slutliga afbrytande är så intensivt glänsande att ganska
starkt färgade glas måste anvärdas vid dess betraktande för att
skydda ögonen. Orsakerna till den högre temperatur som visat
sig existera i Tyskland är ännu något oviss. Värmekällorna
vid bessemerprocessen äro följande:
1:o) Metallens i konvertorn ursprungliga värme, hvilket
är beroende på tackjernets temperatur, då det intappas,
äfvensom af konvertorns egen temperatur.
2:o) Det genom siliciums oxidation uppkommande värmet,
osh hvilket enligt Jordan är 6382,4 värmeenheter för hvarje
genom atmosfärisk luft till kiselsyra oxiderad vigtsenhet kisel.
3:o) Det genom jernets oxidering alstrade värmet = 757
värmeenheter för hvarje till oxidul förvandlad vigtsenhet af jernet.
4:o) Det genom manganets oxidering till oxidul erhållna
värmet, hvilket äfven enligt Jordan sannolikt uppgår till lika
mycket som vid jernets oxidering.
5:o) Det vid kolets oxidering uppkommande värmet,
hvilket kan uppskattas till 475,2 värmeenheter tör hvarje till oxid
förvandlad vigtsenhet af kolet.[1]
Hufvudkällan till värmet är sålunda beroende på kiselns
oxidering, hvilket ämne är närvarande i långt större qvantitet
i engelskt tackjern än i tyskt. Manganen kan ej tillerkännas
mycket inflytande, då jernet för detsamma mest i slaggen, och
då man antagit dess termiska verkningar lika med jernets
Vid det förhållandet att den engelska metoden utför
blåsningen med ett större antal formor, kunde det vara möjligt att
en del af luften genomströmmar utan att hafva afgifvit sitt syre.
Om man betänker, att Jernets djup i hvila endast uppgår till
1 à 1,2 fot (30–35 c. m.), men att det ofta på grund af
luftströmmens häftighet slungas ur mynningen på konvertorn, så synes
ett sådant antagande icke möjligt, och blir då alltid en
värmeförlust följden deraf. De enda försök, så vidt jag känner, i
detta afseende, nämligen mr Snelus’ i Dowlais, bekräfta
emellertid icke denna åsigt. Han profvade gaserna som under
blåsningen afgingo från konvertorn 2, 4, 6, 10 och 12 minuter
efter dess början och fann deri icke något syre närvarande,
hvarigenom skulle bevisas, att detsamma vore fullständigt
absorberadt. Men då experimentet ursprungligen icke var afsedt
för undersökning af denna sak, så kan det hända att tryck
och luftmängd icke varit de som vi hafva förutsatt. Ju
hastigare oxideringen försiggår, desto högre blir med säkerhet, att
sluta efter analoga förhållanden, temperaturen. Om derföre
kunde bevisas, att gränserna för totala formytan icke
öfverskrides, och att blästerns syre fullständigt absorberas, så måste,
till och med i utomordentliga fall hvilka förut blifvit omnämnda,
den engelska metoden vid blåsningen vara fördelaktigare för
åstadkommande af en hög temperatur än den tyska.
Afsedt från dessa betraktelser är det obestridligen sannt,
att många stora fördelar vinnas genom en hög temperatur i
konvertorn, och en af de vigtigaste deribland är tillfället att
pröfva stålet före utgjutningen. Oaktadt den vid
bessemerprocessens utförande ofta vunna erfarenheten, och oaktadt den stora
nytta spektroskopets användning gifver vid handen, måste likväl
erkännas att en absolut visshet om produktens egenskaper
endast kan vinnas genom dess profning. I Zwickau, der
processen genomföres utan tillsats af spegeljern eller någon annan
jerusort, och blåsningen upphör då spektram hänt der på kolets
fullständiga aflägsnande, indoppar man i konvertorn en lång
jernstång, vid hvilken en qvantitet slagg häftar fast, som
innehåller spridda korn af metall. Sedan stången blifvit uttagen
ur konvertorn, nedsänkes den genast i vatten och får der
qvarligga, tills den blifvit fullkomligt kail. De metalliska kornen
skiljas då från slaggen och pröfvas genom hammarslag på sin
hårdhet och smidbarhet. I öfverensstämmelse med resultaten
af denna profning, om dessa utfallit tillfredsställande eller ej,
utgjutes metallen i kokillerna, sedan det blifvit tillräckligt
afkyldt; eller också stjelpes konvertorn åter upp och blåsningen
fortsattes ännu en eller två sekunder längre. Genom detta
förfaringssätt erhåller man en jemn produkt. Att detta förfaringssätt
blir möjligt, ådagalägger just den praktiska vigten af att i
konvertorn hafva en högro värmegrad, än som är nödvändig för
gjutningen. Om fördelarne af en likformig produkt äro att
tillmäta ett högre värde än en kortare varaktighet af sjelfva
processen, är en omständighet som endast beror af ekonomiska
skäl, och om hvilka det icke är min afsigt att orda i denna
artikel. (The Kngineering and Mining Journal.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
