Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9:e häftet. December 1872 - Om petroleum i Galizien och Amerika. Af Albert Fauck - Vattenglaskomposition, ett nytt tvättmedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men brunnar, som lemna ett dagligt utbyte af 5 till 26 centner
(213–1,106 K.gr.), äro likväl redan ej sällsynta. I Amerika
gåfvo de första borrhålen vid 300 till 400 fots (89,1–118,8 m.)
djup, mycket mindre qvantitet olja än nu erhålles ur 500 till
600 fots (148,5–178,1 m.), till och med ur 1,500 fots (445,4
m.) hål.
Ehuru man redan länge bemödat sig att i Galizien uppnå
samma djup som i Amerika, så har detta dock hittills ej
lyckats. Hufvudsakligen måste också de till följd af den mycket
olikartade formationen dyrbara borrningarne tagas i
betraktande, isynnerhet som man icke vid någon petroleumborrning
med säkerhet kan emotse ett lönande utbyte. I Pennsylvanien
blir på grund af den långt regelbundnare formationen borrningens
bedrifvande betydligt enklare och billigare. Så t. ex. är
der sällan nödigt att inkläda borrhålen med rör, emedan de
genomborrade berglagren äro horisontela, hvarföre ej vid borrningen
något ras är att frukta, icke ens i de lösaste stenarterna.
Petroleumeu anträffas såväl i Amerika som Galizien
företrädesvis i sandsten och nästan alltid åtföljd af mera eller mindre
saltaktigt vatten. Formationerna äro dock mycket olika, ty
medan oljan i Pennsylvanien finnes under kolformationen,
uppträder den i Galizien i tertiärformationen.
Den vid borrning efter petroleum i Amerika använda
metoden är mycket enkel. Borrverktyget är utan något vridstycke
förbundet med ett 12 liniers (36 m. m.) rundt tåg af
Manilla-hampa och består af en lätt öfverstång för åstadkommande af
tyngden, runda borrstänger och meisseln. Vanligen borras ett
litet hål före och efterstötes sedan med en borr, hvars
sidoväggar äro runda. Hålets diameter uppgår till 40 à 50 linier
(12–15 c. m.), och den dagliga drifningen varierar från 10
till 60 fot (2,97–14,8 m.) på 24 timmar med. 35 à 40 slag i
minuten. För det mesta användas liggande maskiner såsom
drifkraft, hvilka med vef och vefstake sätta en balans i rörelse,
vid hvars motsatta ände borrlinan är fastskrufvad.
Sedan olja upptäckts, insattes pumpen, och öfver
pumpröret drages ett slags läderfodral (seedbag) af borrhålets storlek
för att hindra dagvattnet att komma ned. Detta fodral fylles
rundt omkring pumpröret med linfrö och fastbindes upptill och
nedtill vid detsamma. Efter 12 till 24 timmar uppsvälla
linfröen och bilda en vattentät packning mellan pumpen och
borrhålsväggen. Man nedför äfven för att afstänga dagvattnet
större gasledningsrör i borrhålet, hvilka tillika tjena såsom
säkerhetsrör. Till pumprör användas företrädesvis 17 liniers (51
m. m.) ångpannrör, hvilka äro betydligt lättare och uthärda
större tryck än de vanliga gasrören. Kolfröret är något trängre
för att möjliggöra pumpkolfvens insättande och uttagande utan
att rubba pumprörea. Kolfvarne blifva vanligen mycket små,
och äro derföre de så mycket begagnade kulventilerna för
lätta. Man använder derföre för att åstadkomma en säker
slutning hos ventilen i sådana borrhål, som innehålla mycket
petroleumgas, så kallade gasventiler. Vid dessa är ventilen
fästad vid pumpstångeu, och förskjuter sig kolfven för hvarje
slag upp och ned omkring 8 lin. (24 m. m.) på stången
ofvanför denna ventil. Stången har ofvanför kolfven efter längden
en inskärning för att tillåta vattnet att passera. Vid rörelsen
uppåt fattar och sluter kolfven ventilen nedifrån, och vid
nedgåendet går vattnet genom inskärningen i stången öfver kolfven.
Dessa ventiler arbeta alltid säkert, då de icke såsom de vanliga,
öppnas allenast af vattentrycket utan äfven genom stången.
Naturligen måste kolfven hafva en god läderpackning. Såsom
pumpstänger brukas vanligen askstänger af 10 lin:rs (30 m. m.)
diameter.
I Galizien borrar man för det mesta med den Fabian’ska
borrapparaten med fritt fall, hvarvid dock sällan ångkraft
anlitas. Borrhålen börjas med en diameter af 80 till 180 lin.
(24–53 c. m.), och dermed fortgår man vanligen till ett djup
af 300 till 400 fot (89,1–118,8 m). Påträffas ett oljehållande
schikt, så insätter man en handpump i borrhålet, hvars kolf
har ungefär 47 linrrs (51 m. m.) diam. Pumprören utgöras af
8 lin:rs (24 m. m.) gasrör, stängerna af 3 lin:rs (9 m. m.)
rundjern. Nyligen har äfven den enkla amerikanska
linborrningsmetoden anlitats, men då densamma blott lämpar sig för
mindre diametrar, så har man dermed hittills endast uppnått
ett djup af 700 till 800 fot (207,8–237,5 m.).
Den från borrhålet utströmmande gasen tillgodogöres i
Amerika och äfven i Galizien ganska fördelaktigt såsom
brännmaterial under ångpannor och till belysning. Denna till en del
mycket starka gasutströmning ur alla redan tömda borrhål
gifver stöd åt det antagandet, att på ännu större djup måste finnas
oljeförande lager. Derjemte tyder den vid olika djup i samma
borrhål alltid åter anträffade oljan på, att de oljeförande lagren
ännu ej så snart torde vara genomborrade. Men huruvida dessa
djupare ned befintliga oljelager skola lemna tillräckligt med olja
för att göra så dyrbara borrningar som på 1,000 till 1,500
fot (286,9–445,4 m.) räntebärande, det är ännu ej bevisadt.
Det oljeföraude landområdet i Galizien går längs den
nordliga och nordostliga sluttningen af Karpatherna, börjar i vestra
Galizien vid Limanowna, är 1 till 3 mil bredt och sträcker sig
nästan utan afbrott till Bukowina och Moldau.
(Berg- und hüttenm. Zeit.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
