Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9:e häftet. December 1872 - Några ord om råttor och sätten för deras utrotande - Smärre notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förgiftningsmetoder, dels härleda sig af stor vårdslöshet, samt
att förgiftningen af hararne specielt medför landthushållningen
mera nytta än skada. Men hvad hafva då de tillåtna
förgiftningsmetoderna icke förorsakat? Äfven oafsedt förgiftade
menniskor, hästar, kor, får, hundar, kattor, höns, åkerhöns o. s. v.
se vi våra fält betäckta med döda ugglor, tornfalkar och
kråkor. Hvar äro våra båda egentliga råttfångare, räfven och
vesslan? Om de också ligga till ett mindre antal döda på stället,
så finner man dock, att de dragit sig tillbaka från sin
verksamhet för att i lugn få dö i sina hålor. Om man betänker, att
nästan alla dessa djur hela året igenom bedrifva sin mössjagt,
och icke börja den likasom vi menniskor, först då det är för
sent; om man vidare fäster afseende vid att en sådan jagt icke
kostar oss ett öre, hvarken till giftsäljarne eller till
giftutbredarne; och om man slutligen tager i betraktande, att dessa djurs
verksamhet icke bringar oss någon direkt eller inderekt skada,
så måste man af förnuftsskäl på det högsta beklaga sådana
följder af den s. k. råttförgiftningen, som visa sig i dödandet af
våra vänner inom djurriket, oafsedt att det strider mot
principerna för djur-skyddsföreningar.
En dödad råttbussard är för det löpande året lika
betydande med 6,000 möss, som fått förblifva vid lif, och i
proportion derefter är förhållandet med ugglorna och kråkorna.
Om på hösten af ett råttrikt år magen af en räf uppskäres,
skall man med säkerhet finna att minst 20, kanske 50 möss
der för tillfället fått sin bostad. Vår allra bästa vän är dock
vesslan. Denna förföljer med en blodtörstighet utan like mössen
hela året igenom i deras mest förborgade smyghål. Antalet
af de verkligen förtärda mössen är proportionsvis mycket ringa,
men så är deras antal så mycket större, ur hvilka vesslan
endast sugit blodet och ännu större deras, som hon dödat af
rent mordbegär. Upptages en med sockerbetor beväxt åker,
så är en derur framspringande vessla ett säkert tecken, att
lefvande möss icke mera der finnas.
Då sålunda detta billiga, oskadliga och hela året igenom
fortgående nyttiga arbete bedrifves af våra vänner ur djurriket,
och då menniskorna erfara sin vanmakt gent emot denna ohyra,
kan man ej annat än i dubbelt hänseende beklaga, att dessa
nyttiga djur icke allenast skyddas på ett tillbörligt sätt utan
till och med direkte förföljas af rent oförstånd och
pojkaktighet. På ett stort grefligt gods, icke långt från Hildesheim,
såg jag för icke längre sedan än 20 år ladudörrarne
fullspikade med döda råttbussarder och ugglor, ett tecken till den
största faktiska okunnighet, såväl från godsherrens som från
förvaltarens sida; och för mycket kortare tid sedan kostade
det en af mina lärjungar mycken möda att afhålla drängarne
från att vid upptagandet af betfält slå ihjäl de framspringande
vesslorna. I en by i närheten, hvilken eljest icke utmärker
sig för brist på intelligens, bortrefs nyligen ett gammalt lider,
hvilket den sista tiden hade tjenat till upplag af risved. Då
man hade skaffat undan risveden kom en familj unga vesslor
i dagen, hvars bostad var inredd och omgifven med skinn af
åkerråttor; men till belöning för föräldrarnes arbete blefvo
samtliga de unga vesslorna dödade.
Sådana allmänna menskliga synder äro i sanning mycket
att beklaga, vi upprepa det; men man kan ej så mycket undra
derpå, då man tager i betraktande den styfmoderliga
behandling, som i våra folkskolor hittils kommit och ännu kommer
naturvetenskaperna till del. Följderna af denna sorgliga försummelse i
meddelandet af kunskaper om vårt jordiska hem kunna dock ej
uteblifva, emedan vid bildningsanstalterna för våra folkskolelärare
alltför liten uppmärksamhet egnas åt dylika missförhållanden.
Hvar påträffar man en seminarie-lärare, som erhållit en
grundlig kunskap i den del af naturalhistorien, som är så nödvändig
för skötseln af och trefnaden i våra hem? Låtom oss hoppas
i den sanna humanitetens och religiositens intresse att äfven i
detta hänseende ett bättre förhållande snart måtte inträda.
Till slut må vi här sammanfatta våra ofvan uttalade
åsigter i denna fråga i följande punktor:
1. Det har alltid funnits landsplågor i form af råttor,
och sådana komma att åter infinna sig tid efter annan, om de
nödvändiga omständigheter sammanträffa, som föranleda ett
öfvermåttligt förökande af dessa djur.
2. Efter utbrytandet af en dylik landsplåga finnes det
öfver hufvud taget intet medel i menniskohand, för att
omintetgöra densamma helt och hållet på en bestämd, kortare tid.
3. Hufvudsaken blir att söka förebygga inträffandet af
dylika olyckor genom dels positiva och dels negativa medel,
d. v. s, skydd för råttornas fiender och vidtagandet af åtgärder
för råttornas utrotande på våren, innan för det löpande året
den kolossala fortplantningen fått ostördt ega rum.
4. Om dessa vårförsök skola leda till resultat, måste de
bedrifvas allmänt och på förnuftigt sätt samt utan direkt eller
indirekt skada för menniskor och, nyttiga djur.
5. Man får icke sky att om våren betala stora premier
för dödade möss, emedan sådana "kostnader äro mycket små i
förhållande till höstutgifterna för gift och dylikt.
6. Det hittills på hösten använda förgiftningssättet är
hvarken lagligt ej heller moraliskt tillåtligt, och blir dessutom
för landtbrukaren ett för sent taget steg, hvars kostnader och
indirekta skador i de flesta fall öfverstiga nyttan.
(Ill. landwirth. Zeit.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
