Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 16 juni 1928 - Principerna för självkostnadsberäkning och industribokföring, diskussion med inledningsföredrag, av U. Forsberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
247
föras såväl från verktygs- resp. maskinkontot som
motsvarande förnyelsefond. Detta är en sak, som ofta icke
sker på grund av bristande rapportering från fabriken,
varför jag har särskilt velat betona vikten härav, då i
motsatt fall tillverkningskostnaden oriktigt förhöjes.
Beträffande handverktyg o. dyl. torde man i
allmänhet, vara ense därom, att de bokföras som en direkt
omkostnad i den mån de anskaffas, ty härvidlag är det
ju fråga om en löpande utgift, som håller sig mer eller
mindre konstant och dessutom äro ifrågavarande
värden relativt obetydliga.
I sammanhang med avskrivningarna vill jag nämna
en sak, som, ehuru den ej direkt har att göra med
principerna för självkostnadsberäkningen, dock kan vara
av intresse, då densamma i allmänhet icke beaktas. Det
anses nämligen ofta, att de avskrivningar, som
verkställts under ett räkenskapsår direkt inverka på
vinst-och förlustkontot, I den mån de priser, till vilka
varulagret inventerats, äro baserade på
självkostnadsberäkningar, vilket ju i allmänhet är fallet, har emellertid
hänsyn till avskrivningarna här även tagits. Tänker
man sig t. e. det ytterlighetsfall, att intet av
produktionen under året försålts, utan kvarligger å lager vid
årets slut, har intet annat skett, än att
avskrivnings-beloppet flyttats från de fasta anläggningarna till
lager-kontot. Härav följer, å andra sidan, att endast i det
fall, då exakt de produkter, som bära samtliga
omkostnaderna för året, sålts, det belopp, som verkligen
inverkar på vinst- och förlustkontot motsvarar de
avskrivningar, som verkställts å fasta tillgångar. Har
lagret alltså under året ökats, innebär detta, att en
del av årets avskrivningar ligga kvar å lagret, i vilket
fall de avskrivningar, som i verkligheten påverka
vinst-och förlustkontot, äro mindre än de å fasta tillgångar
verkställda. Är lagret minskat, är förhållandet omvänt,
dvs vinst- och förlustkontot har påverkats av större
avskrivningar än vad som utvisats.
De övriga fasta omkostnaderna torde icke behöva
beröras särskilt.
I samband med omkostnaderna uppkomma • tvenne
frågor, nämligen dels vilka omkostnader, som skola
belasta tillverkningen och dels huru de skola fördelas på
densamma. Det är givetvis av största vikt, att
tillverkningen får bära alla de omkostnader, som
rätteligen höra hit, men att å andra sidan heller icke andra
omkostnader — såsom försäljnings- och
administrationsomkostnader — debiteras densamma. Skall man lägga
upp en självkostnadsberäkning, är därför en av de
första saker man måste göra att få till stånd en rätt
fördelning av omkostnaderna. Här liksom annorstädes
finnes det naturligtvis gränsfall, som äro tvivelaktiga,
men detta utesluter icke att man försöker få en riktig
fördelning till stånd. Det är alltså icke endast de rena
verkstadsomkostnaderna, som komma ifråga, utan även
sådana kostnader som löner till verkstadsledningen,
kostnader för den s. k. verkstadsbokföringen, dvs.
kalkylavdelning, avlönings- och inköpskontor etc. samt
planering, tidsstudier m. m. Vissa avdelningar få
uppdelas såsom t. e. vid SKF är fallet med kostnaderna
för laboratoriet, vilka delvis få bäras av tillverkningen
och delvis av administration och försäljning. Sedan det
sålunda fastlagts, vilka avdelningars omkostnader, som
skola hänföras till fabriken och ingå i självkostnaden,
gäller det att så riktigt som möjligt fördela desamma
på tillverkningen. Man kan då skilja mellan två slag
av omkostnader, nämligen direkta och indirekta. Med
direkta omkostnader menas de omkostnader, som direkt
hänföra sig till en viss produktiv avdelning under det
att med indirekta avses de omkostnader, som höra till
en viss grupp produktiva avdelningar eller också till
hela fabriken. För att i möjligaste mån minska
ryckningar upp och ned i omkostnaderna, böra större
omkostnadsbelopp av mer eller mindre fast natur, såsom
semesteravlöningar, föreningsavgifter,
försäkringspremier etc. fördelas på hela året med jämna belopp per
månad.
Själva omkostnadsfördelningen sker sedan om
möjligt på basis av maskintimmar, detta på grund av att
den ojämförligt största delen av omkostnaderna —
såsom avskrivningar, reparationer, förbrukningsmaterial
etc. — är att direkt hänföra till resp. maskiner. För
ett visst arbete hinner t. e. en arbetare betjäna 2 eller
flera maskiner, under det att han för ett annat arbete
hinner sköta en enda maskin. Om omkostnaderna skulle
fördelas på basis av löner, i stället för på produktiva
maskintimmar, skulle detta givetvis innebära en oriktig
fördelning av kostnaderna för resp. operationer. Å
andra sidan finnas givetvis fall, då det är olämpligt
eller rent av omöjligt att använda maskintimmar som
fördelningsbasis, i vilka fall man får basera fördelningen på
andra grunder, t. e. antalet produktiva timmar eller dylikt.
I samband med fördelningen av omkostnaderna skulle
jag vilja erinra om det självklara förhållandet att, om
produktionen sjunker under en viss gräns, de fasta
omkostnaderna kunna komma att förstora
omkostnadspålägget per timme så avsevärt, att de erhållna
omkostnaderna i så fall skulle bliva rent av absurda.
Under sådana omständigheter är det så gott som uteslutet
att fördela hela omkostnaden på tillverkningen
oberoende av sysselsättningsgraden, utan det är i stället
lämpligt att debitera en del av omkostnaderna direkt på
vinst-och förlustkontot i form av vad man skulle kunna kalla
"kostnader för outnyttjad kapacitet".
För att beräkna vilka belopp, som sålunda böra
överföras till vinst- och förlustkontot direkt, kan man
fastställa en viss produktionskapacitet såsom normal och i
de fall, där den verkliga produktionen understiger denna,
minskas de fasta omkostnader, som skola påläggas, i
motsvarande grad. Som måttstock härför kan och bör
lämpligen tagas antalet använda maskintimmar. Vid
betydligt minskad produktion i förhållande till vad, som
beräknas vara normalt, kan inträffa, att vissa
omkostnader, vilka i vanliga fall äro att anse som rörliga, få
hänföras till fasta — åtminstone i någon mån —- ty det
finns en viss gräns även för möjligheten att reducera en
del av de rörliga omkostnaderna vid starkt sjunkande
produktion.
Som synes, har jag i nu skisserade principer för
självkostnadsberäkningar icke medtagit räntor. Anledningen
härtill är, att desamma enligt min uppfattning icke äro
att anse som fabrikationsomkostnader. För samma
produktionsapparat skulle om detta vore fallet erhållas
olika tillverkningskostnader beroende på, om företaget
vore skuldfritt eller motsatsen. Skall därför över huvud
taget räntor medtagas såsom omkostnader, böra dessa
räknas på hela det i produktionen bundna kapitalet,
såväl det fasta som det rörliga. Ett sådant
tillvägagångssätt skulle emellertid medföra, att värdet av mitt
varulager skulle komma att inkludera en vinst, som icke
realiserats och därför måste uppvägas av en
motsvarande reserv för varulagret. Även om det över huvud taget
vore möjligt att arrangera räntepålägget, så att det vid
årsbokslutet, om icke löpande, kunde uppskattas, skulle
det emellertid kräva ett synnerligen kostsamt och
detaljerat arbete. Det vore dock en nödvändighet att göra
detta, ty endast därigenom kan man bestämma de
reserver, som skulle erfordras för uppvägande av den vinst,
som eljest skulle inkluderas i värdet å hela varulagret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
