Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 20 okt. 1928 - Notiser - Temperaturmätning vid bearbetning av metaller - Litteratur - Anmälan: Uppfinningarnas bok, band III, av Emil Alm - Anmälan: Med hammare och fackla, av T. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 sept. 1928
ALLMÄNNA AVDELNINGEN
395
snittstället kan till följd av den i snittytan uppkommande
elektromotoriska kraften (EMK) användas till mätning av
verktygseggens temperatur. EMK utvisas av en
millivolt-meters utslag, såsom bilden visar, placerad i en över
verktyget och arbetsstycket sluten strömkrets. För att av
milli-voltmeterutslagen erhålla de faktiska temperaturerna, är en
omsorgsfull kontroll av det genom verktygsytan och
arbetsstycket bildade termoelementet nödvändigt.1
Man bör emellertid komma ihåg att vid flera
bearbetningsprocesser särskilt vid svarvning, fräsning och borrning
kan en avkylande vätska tillföras verktygsytan för att
minska temperaturen. Därigenom kan antingen eggens
hållbarhet eller också dess arbetsprestation väsentligt stegras. Om
man tillför en bestämd mängd kylvätska blir verkan olika
allt efter den använda vätskans natur. Det är tydligt, att
det beskrivna förfaringssättet för att mäta eggens
temperatur också ger oss en utväg att fastställa den kylande
förmågan hos olika vid metallbearbetningen tillförda kylmedel.
1 Se Gottwein, Maschinenbau, band 4, 1925, sidan 1129.
LITTERATUR
Bokanmälan.
Uppfinningarnas bok, band III: Elektricitetens
användning. Ny, fullständigt omarbetad upplaga. 892 sidor med
948 illustrationer. P. A. Norstedt & Söners förlag.
För 31 år sedan utkom föregående upplaga av den del av
det bekanta bokverket Uppfinningarnas bok, som behandlar
elektricitetens framställning och användning, och
undertecknad har ännu i friskt minne, med vilket intresse detta
arbete då mottogs. Den dåtida svenska elektrotekniska
litteraturen var av mycket ringa omfattning, och arbetet
kunde sålunda anses fylla ett starkt känt behov icke blott
för den kunskapstörstande allmänheten utan även för de
rent tekniskt intresserade. Då den nya upplagan nu
utkommer, ha förhållandena i många avseenden väsentligt
förändrats under den gångna tiden. Först och främst har det
kunskapsmaterial, som kan anses ligga bakom rubriken
elektricitetens användning, i oerhörd grad utökats. Vidare
är den svenska elektrotekniska litteraturen nu av en helt
annan omfattning än vad den var vid sekelskiftet.
Problemet att bedöma, huru arbetet lämpligen skulle disponeras,
för att det skulle fylla sitt avsedda ändamål, att täcka en
lucka i den nuvarande svenska elektrotekniska litteraturen,
har därför säkerligen ej varit så lätt. En rätt så ingående
granskning av det utkomna bandet har bibragt mig den
uppfattningen, att verkets huvudredaktör, kommendörkapten
Lindstedt, och författarna av denna del, civilingenjörerna
Andeeason, Blomberg, Körner, Laurell, Möller, Widström
och kapten Anderberg, väl skilt sig från sin uppgift, att
upplägga en lämplig disposition av bokens omfång och att
inom den disponibla ramen ge en främst för den tekniskt
intresserade allmänheten avsedd populärvetenskaplig
framställning av elektriciteten och dess användning.
Författarna hava också haft de bästa förutsättningar härför,
specialister som de äro på de av dem behandlade områdena.
Det enormt ökade kunskapsstoffet har nödvändiggjort
en ökning av sidantalet med cirka 50 % till nära 900 sidor,
varjämte vissa användningsområden, som i förra upplagan
fingo en något utförligare behandling, antingen utelämnats
(t. e. den elektrokemiska industrien, som dock torde
återkomma i band VIII: den kemiska industrien), eller
behandlats knapphändigare (t. e. telegrafiska inrättningar för
särskilda ändamål, elektriska ringledningar). Författarna ha
tydligen insett vikten av att i en populär framställning
skjuta den historiska utvecklingen i förgrunden, och i detta
avseende utgör boken ett synnerligen värdefullt komplement
till den nuvarande, mer fackligt betonade elektrotekniska
litteraturen, där av många skäl den historiska utvecklingen
i regel måste beredas en undanskymd plats, ofta t. o. m.
utelämnas. Med den specialisering, som numera börjat bli
nödvändig även inom det elektrotekniska facket, innehåller
för övrigt boken mycket av tekniskt intresse även för den
fackutbildade elektroteknikern, som måhända väl behärskar
sitt specialgebit, men ej haft tid att följa med utvecklingen
på de övriga elektrotekniska områdena.
Som en sammanfattning av det intryck jag fått vid
genomläsandet av detta arbete kan sägas, att jag funnit
detsamma både vederhäftigt, intressant och lättläst.
Självfallet är det vid ett verk av ifrågavarande omfattning och
planläggning praktiskt taget omöjligt att helt undgå
anmärkningar, men de randanteckningar jag haft anledning
att göra äro av oväsentlig betydelse.
På sid. 12 är i fig. 6 abskissan angiven som ampérevarv
i stället för ampérevarv pr cm. — På sid. 54 är det
resonnemang, som leder till uttrycket för den inducerade
spänningens storlek hos en likströmsmaskin, kanske väl
koncentrerat. — I samband med behandlingen av trefasgeneratorn
(sid. 79) hade det varit lämpligt att påvisa sambandet
mellan fas- och huvudspänningens storlek. — Vid behandlingen
av det elektriska ljuset ha måhända båglamporna fått
onödigt stort utrymme. Däremot har den numera så vanliga
reklambelysningen med neonlampor ej omnämnts. — På sid.
32(6 äro vid omformning från växelström till likström
en-ankaromformarna ej omnämnda. — På sid. 338 saknar man
en definition på kortslutningseffekt. — Den på sid. 363
beskrivna spänningsregulatorn (av Voigt och Haeffner) kan
väl knappast räknas bland de "vanligaste automatiska
spänningsregulatorerna". — Vid behandlingen av den elektriska
driften inom pappersindustrien (sid. 481 o. följ.) har det
s. k. Harlandsystemet ej omnämnts. —• På sid. 616 har
avsnittets författare helt blygsamt insatt en bild av en norsk
värmeackumulerande spis i stället för den av honom
konstruerade Sevesspisen, som dock användes ojämförligt mer
här i Sverige. — På sid. 677, där tonfrekvenstelegrafering
behandlas, omnämnas de härför erforderliga
elektronrörs-oscillatorerna, vilkas verkningssätt först senare beskrives.
En hänvisning till beskrivningen av dessa rör hade här
varit på sin plats. Samma anmärkning gäller även på sid.
697 och 804. — På sid. 835 omnämnas de s. k.
lågtemperatur-rören, utan att det närmare angives, varpå möjligheten av
att använda den låga temperaturen beror. — På sid. 841
är beskrivningen av högfrekvensgeneratorernas
konstruktion väl summarisk. Det magnetiska induktionsflödet i
sådana maskiner av något större effekt är i sin helhet
konstant, men varierar vid rotationen lokalt. — I det sista
avsnittet, behandlande den elektriska industriens historia, är
firman Ganz C:o, Budapest, ej omnämnd. Där utfördes
dock tidigare ett för den elektrotekniska utvecklingen
betydelsefullt arbete.
Det är ju lätt att konstatera, att dessa anmärkningar äro
av föga betydelse och på intet sätt kunna förringa mitt
förut uttalade omdöme om boken, varför den på det bästa
rekommenderas.
Emil Alm.
Med hammare och fackla. Årsbok utgiven av Sancte
örjens gille. Stockholm 1928.
De medeltida gillenas historia synes förlora sig i
dunklet. Beträffande bergsmännens skyddsgille med
ovannämnda namn söker man i den föreliggande volymen
förgäves någon hållpunkt för bestämningen av dess ålder
utöver upplysningen att ett av gillessamfunden, Sankt Jörans
gille på Kopparberget, kan tänkas hava upphört att
existera redan innan riksdagen i Västerås år 1544 bragte det
formella beslutet om gillenas upphävande. Utan vidare
måste det således anses vara en tradition av verkligt
vördnadsbjudande ålder som återknytes i och med det sentima
uppblomstrandet av Sancte örjens gille i våra dagar. I
företalet till sin årsbok angiva de moderna gillesbröderna
som sin förnämsta uppgift att "ägna gemensam strävan åt
utforskandet av den svenska bergshanteringens växlande
villkor och öden fram genom århundradena", och för ett
framgångsrikt lösande av denna uppgift borga också de
namn som beteckna gillets nya -— och förmodligen första —
redaktionskommitté. Carl Sahlin, Sven Thunberg, Govebt
Indebetou och Harald Carlborg torde bland sig äga både
den kunnighet, tradition och kärlek, som bäst befordra
ämnet.
Årsboken omfattar 188 trycksidor med ett förord och ett
inledande rimsmide av Karl-Erik Forsslund. Av de tolv
artiklarna upptager den första närmare hälften av
sidantalet. Den bär titeln De uppländska bruken österby,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
