Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 10 mars 1928 - Ingående undersökningar över varmväggsverkan såsom orsak till korrosion, av professor C. Benedicks - Några reflexioner rörande gasavskiljning vid järnets stelnande, av bergsingenjör T. Haglund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 jan. 1928
BER GSVETENSKAP
19
Även här hade rostsäkert material visat sig mindre
bra än mjukt järn, vilket förklaras genom vissa av
föredraganden och R. Sundberg1 vunna resultat. Däremot
hade kromstål av hög Cr-halt (19 %) visat sig motstå
korrosion väsentligt bättre än det rostsäkra (13 %) eller
det mjuka kolstålet.
Viktigt hade varit att skaffa ojävaktiga data rörande
den temperatur, som faktiskt kommit till användande
vid sulfatfabriken ifråga. Uppmätning av temperaturen
ifråga vid verket hade mött vissa svårigheter. Däremot
hade på oväntat sätt en självregistrering av den använda
temperaturen upptäckts. I rör, som under mycket lång
tid utsatts för normal temperatur visade det sig, att
rörens inre av den genomströmmande vattenångan
oxiderats, men endast till oxiden Fe304, som bildar en svart
beläggning. Däremot befanns, att de rör, som uppvisade
den kraftiga lokala korrosionen, på övre ändans insida
voro betäckta med ett lager av skarpt röd oxid. Att
oxidationen trots vida kortare tid fortskridit längre, till
Fe203, bevisar ojävaktigt, att temperaturen måste ha
varit väsentligt högre i detta fall.
Vidare- hade en del ingående studier gjorts beträffande
betingelserna för varmpunkters uppkomst. Konstaterats
hade genom dessa försök, att luftblåsor mycket lätt
avsätta sig å en skrovlig yta, men att de starkt vidhäfta
endast på sådana punkter, där skarpvinkliga repor å i
övrigt slät yta förekomma,
Även hade studier gjorts rörande existensen av
eventuell, för blåsors kvarsittande kritisk vinkel. Dylik hade
för petroleum befunnits uppgå till 61°, för vatten 160°,
och stå i viss relation till resp. vätskas yttension.
Härigenom hade man letts till att kunna föreslå sannolikt
rationella åtgärder såsom skydd mot lokal korrosion.
Fortsatta undersökningar i denna riktning borde kunna
giva för cellulosaindustrien praktiskt viktiga resultat.
Genom undersökningarna i fråga hade å ena sidan
uppvisats att korrosionen ej hade berott på något
materialfel, utan fastmera på varmväggsverkan, förorsakad av
att temperaturen varit för hög. Å andra sidan hade
undersökningen intresset av att vara det mest ingående
i C. Benedicks and R. Sundberg, Journal Iron and Steel
Institute 114, 177, 1926.
studium som blivit gjort rörande dylik
varmväggsver-kans inflytande på korrosion.
Diskussion:
Disponenten Åke Danielsson bad om upplysning
beträffande halten av C och eventuellt andra legeringsämnen än
Cr i de omnämnda kromstålen med ca. 13 och 19 % Cr, av
vilka det förra vid de anställda försöken korroderats mera
än det senare.
Föredr. meddelade, att analyserna voro följande: 1) 14,34
% Cr och 0,io % C, 2) 13,68 % Cr och O.ii % C samt 3)
19,40 % Cr och 0,32 % C. Några andra legeringsämnen
voro ej närvarande. Vid försök hade det visat sig, att
nickelstål ingalunda hade några goda egenskaper i
förevarande hänseende.
Ingenjör T. Samson framhöll, att vid flera av honom
kända anläggningar hade ingen nämnvärd frätning i
för-värmarna observerats efter mer än ett års och i ett fall
betydligt längre tid. Förvärmarna voro vid dessa
anläggningar av annan konstruktion än den föredr. beskrivit, i
det att luten cirkulerade inuti tuberna, som voro av
rostfritt material.
Föredr. höll för troligt, att det rostsäkra stålet möjligen
kunde givas företräde framför kolstål när det rör sig om
lägre temperaturer, men att vid högre temperatur stål med
större kromhalt har vida bättre egenskaper.
Ingenjör Samson påpekade, att sluttemperaturen i
kokarna i de av honom nämnda fallen var ca. 165°.
Värmeångans temperatur var mycket växlande och mot slutet av
kokningsperioden rätt hög, då även ångtrycket gick upp
i 10 atm.
Direktör Almgren frågade om till undvikande av
korrosion någon regleringsanordning kommit till användning.
Föredr. ville till svar å de sista inläggen framhålla, att
i det av honom beskrivna fallet cirkulationen av luten på
grund av flera omständigheter varit ojämn. Ur
korrosionssynpunkt torde den överhettade ångans temperatur vara av
mindre betydelse än den mättade, på grund av ångans låga
specifika värme. Om cirkulationen är jämn och
temperaturen ej för hög, torde i allmänhet större fara för
korrosion och något egentligt behov av regulatorer ej föreligga.
Ingenjör Samson instämde i, att det är önskvärt, att
cirkulationen är jämn, och påpekade i samband därmed
olämpligheten av att använda roterande kokare i kombination med
förvärmare.
NÅGRA REFLEXIONER RÖRANDE GASAVSKILJNING VID
JÄRNETS STELNANDE.
Av bergsingenjör T. HAGLUND.
Avsikten med det följande är att i någon mån söka
belysa förloppet vid respektive de faktorer, som kunna
tänkas influera på gasavskiljningen vid järnets
stelnande. Härvid har jag särskilt velat påvisa att flera av
de faktorer, som tidigare åberopats såsom bevis för att
gasavgivningen till väsentlig del skulle "vara orsakad av
avgivandet av i det smälta järnet fysikaliskt upplöst
koloxid, vid kritisk granskning med samma eller till och
med större fog kunna åberopas som stöd för åsikten att
gasavgivandet i stället har till orsak kemisk reaktion
mellan i järnet upplöst järnoxidul och kol.
Det har sålunda framhållits att den kraftiga, stundom
explosionsartade gasavgivning som ibland iakttages vid
järnets stelnande lättast läte sig förklaras enligt teorien
om att gasen varit upplöst i järnet, under det att
reaktionen mellan järnoxidul och kol enligt mångas
förmenande knappast skulle kunna taga ett så häftigt förlopp.
För att tydligare belysa förhållandet vill jag för
enkelhetens skull skärskåda gasavgivningen under de
båda alternativa antagandena att densamma endast är
förorsakad av kemisk reaktion respektive att densamma
helt härrör från i järnet fysikaliskt upplöst gas.
För att förtydliga reaktionsförloppet mellan i järnet
upplöst järnoxidul och kol skall jag först ta i
betraktande dessa ämnens inverkan på varandra, innan
begynnande stelning inträtt. Det förefinnes säkerligen hos
de rena kolstålen en mot varje temperatur, koloxidtryck i
omgivande gas och kolhalt svarande minimihalt, mot
vilken reaktionen strävar att inställa järnoxidulhalten. Vid
avtagande koncentration av järnoxidul växer nämligen
inom en viss gräns lösningsvärmet för järnoxidulen i
järnet och till sist nås en punkt, vid vilken denna
lösningsenergi håller jämvikt med reaktionssträvan mellan
järnoxidulen och kolet. Båda dessa varandra motverkande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
