Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" TekniskTidskrift tg
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
KEMI 4
Redaktör: EVERT NORLIN
INNEHÅLL: Nya egna undersökningar inom trä- och cellulosakemien, av professor Erik Hägglund, — Ostwalds färglära
och färganalys med Pulfrichs »Stufen»-fotometer, av civilingenjör Karl-Ivar Skärblom, —
NYA EGNA UNDERSÖKNINGAR INOM TRÄ- OCH
CELLULOSAKEMIEN.1
Av professor ERIK HÄGGLUND.
Vid den träkemiska konferens, som Ingen j
örsveten-skapsakademien anordnade förra året. gav jag en
sammanfattande redogörelse av de resultat vi ernått vid
försöken att på kemisk väg nyttiggöra avfall från
sågverk och cellulosafabriker. Det synes mig lämpligt att
vid detta tillfälle först anknyta därtill och offentliggöra
några resultat, som vunnits vid arbeten i mitt institut i
Åbo, och som böra vara av intresse.
Vad till en början träsockret beträffar hade vi vid
tidpunkten för mitt förra föredrag lyckats framställa en
produkt, som endast kunde användas som råmaterial i
jäsningsindustrien eller som fodersocker. Däremot hade
det trots intensivt arbete ej lyckats att åstadkomma en
ren vara, som kunde komma ifråga för mänskligt bruk.
De i råsockret ingående föroreningarna utgöras utom
1—2 procent klorväte av lignin- och garvämnen,
järn-salter m. m.. vilka måste fullständigt avlägsnas för att få
en rent smakande produkt. Naturligtvis måste man av
en sådan reningsmetod ytterligare fordra, att den skall
vara billig och tekniskt lätt genomförbar.
Under senast förflutna år har det lyckats oss att finna
en som det synes acceptabel lösning av detta problem.
Jag kan likväl vid detta tillfälle icke ingå på någon
beskrivning av metoden ifråga. Det kan emellertid
framhållas att utbytet av renprodukt utgör ca 50 % av
sågspånens vikt. Avfallsockret i en mängd av omkring
20 % av vedens vikt, kan lämpligen användas som
råmaterial i jäsningsindustrien.
Det kunde synas vara nog så intressant att undersöka,
om den beckartade substans, som man erhåller vid
svart-lutregeneration enligt den förut beskrivna
liögtryckssön-derdelningsmetoden och som bildas av tall- och granved
till en mängd av ca 25 % av vedvikten kunde överföras i
oljor genom hydrering under tryck. Yid försöken
användes till en början ingen katalysator. Därvid lyckades
det oss ej att få något gott resultat, enär en större del
av becket övergick i koks och gaser. Sedermera
begagnade vi olika slags katalysatorer med rätt
gynnsamma resultat. Det lyckades till sist att genom lämpligt
val av hydreringstemperatur och katalysator överföra
praktiskt taget’allt beck i oljor av olika kokpunkt och
viskositet. Detta kan förtjäna omnämnas, då professor
Komppa vid ett för någon tid sedan hållet
diskussionsmöte framhöll vikten av studiet av avfallslutarnas
tillgodogörande på denna väg. Jag vill i detta samman-
i Föredrag’ vid Ingenjörsvetenskapsakademiens bränslesam-
manträde den 23 februari 1928.
hang påpeka, att det stöter på oöverkomliga svårigheter
att direkt tryckhydrera avfallslutar från sulfat- och
sulfitfabriker, alldeles särskilt på grund av de stora
mängder illaluktande svavelföreningar, som därvid bildas.
Det är bekant att utbytet av blekt alkalimassa av
barrved är lågt, i bästa fall ca 40 %. För att erhålla
blek-bar natron-(sulfat)-massa måste man, som man säger,
koka ner till ett utbyte av omkring 40—42 % av
vedvikten. Försöker man enligt bruklig metod bleka
sulfat-massor, erhållna i högre utbyte, blir produkten icke vit
utan mer eller mindre starkt gulfärgad.
Blekningsprocessen är också mestadels beledsagad av en stark
minskning i hållfastheten.
Vi hava sedan en längre tid tillbaka ägnat denna fråga
en omfattande undersökning. Det har därvid visat sig,
att det är möjligt att bleka utpräglade kraftmassor,
erhållna i ett utbyte av ca 50 % och därutöver, till
fullkomlig vithet under upprätthållande av hög hållfasthet,
med en total klorförbrukning av ca 15 % och ett utbyte
av blekt massa av omkring 45—47 %, eller samma utbyte
som vanligen erhålles vid kokning av granved enligt
sulfitmetoden. Det är i närvarande stund icke möjligt
att förutsäga om och i vilken utsträckning denna metod
kan få praktiskt värde.
En av våra förnämsta forskningsuppgifter har sedan
länge varit sulfitcellulosakokningens kemiska förlopp
och däröver föreligger ett antal meddelanden. Jag vill
hiinvisa till ett sammanfattande föredrag, som jag höll
vid kemistmötet i Gävle förra året. Dessa
undersökningar hava fortsatts i flera riktningar. Särskilt intresse
hava vi ägnat frågan om sulfoneringen av med
högkoncentrerad saltsyra isolerat lignin. Redan för länge
sedan fann jag att saltsyrelignin löser sig svårt i
sulfit-koksyra.1 I bästa fall lyckades det att bringa 46 % i
lösning. Detta har sedermera bekräftats av andra
forskare, bl. a. Kürschner, som likväl påstår, att han
kunnat väsentligt påskynda reaktionen, så att don var
avslutad på 30 timmar, om uppslutningen gjordes i
närvaro av cellulosa. Detta förefaller à priori ganska
osannolikt, och vi ha ej heller kunnat bekräfta Kürschners
resultat i den punkten. Vid närmare studium av den
lignosulfonsyra, som befinner sig i lösning hava vi funnit,
att sammansättningen här är en helt annan än hos den
som erhålles vid direkt uppslutning av granved. Detta
ger sig tillkänna i svavelhalten. Under det att
förhållandet 100 S: lignin i lignosulfonsyra, erhållen av vanlig
1 Acta Aead. Äboensis 2, IV (19 22).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
