Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 april 1928
kemi
’27
av intresse att meddela, att ännu innan reaktionen fullt
utlösts, fanns i den sockerhaltiga sulfitlösningen
polytion-syror. Kan nu dessa iakttagelser hava någon betydelse
för tekniken? Vi kunna naturligtvis icke förhindra, att
socker uppstår under sulfitkokningsprocessen. Men som
bekant äger denna försockring rum i ett sent skede av
kokningen, så att sockrets katalytiska effekt i
allmänhet ej hinner göra sig gällande och sålunda ej märks.
Införes emellertid från början socker i sulfitkoksyran,
vilket ju sker, när man "överlutar" från en kokare till
en annan, kan det nog inträffa, att den här beskrivna
av socker orsakade sönderfallsreaktionen inträder, innan
kokningen hinner avslutas. De värmeekonomiska
fördelar, som överlutningen medför, motvägas sålunda av
den ökade risk man löper genom sulfitets sönderfall.
Jag vill i detta sammanhang uppmärksamgöra på en
annan kurva i diagrammet, nämligen den, som
representerar ’’löst bunden S02". Det är rätt
anmärkningsvärt, att svavelsyrligheten bindes löst i närvaro av
socker under de här angivna betingelserna. Undersöker
man, huru därvid förhåller sig i en nyss beredd lösning
av glukos i sulfitkoksyra eller bisulfitlösning, finner man,
att endast på sin höjd små spår svavelsyrlighet upptages
av socker. Får lösningen stå vid vanlig temperatur,
bindes efterhand allt större mängder svavelsyrlighet
resp. bisulfit, en reaktion som förlöper relativt hastigt
vid högre temperatur. Vi se av kurvan, att halten av
löst bunden svavelsyrlighet ökas till den punkt, då
sulfitet spontant sönderfaller, och går sedan tillbaka,
naturligtvis beroende på den genom svavelsyrebildningen
förorsakade stegringen av aciditeten. Ökningen i
väteionskoncentration medför givetvis även, att
reaktionshastigheten vid sulfitets sönderfall i hög grad nedsattes.
Inom cellulosakretsar har frågan om uppslutning av
ved med enbart svavelsyrlighet vid låg temperatur på
sista tiden fått ökat intresse. Förfaringssättet, ehuru
gammalt, har på nytt patenterats av Cross och
Engel-stad, ehuru resultaten av deras försök synas föga
uppmuntrande. Redan för flera år sedan funno vi att
uppslutning med svavelsyrlighet utan sulfit är förenad med
stora svårigheter, enär den i veden befintliga fasta
lignosulfonsyran vid ifrågavarande temperatur och
rådande aciditet hos kokvätskan förhartsas under
mörkfärgning. De omfattande försök vi sedermera företagit
hava i alla avseenden bekräftat våra tidigare
erfarenheter. Även vid så låg uppslutningstemperatur som 90°
inträder denna förhartsning. Det måste på anförda
grunder vara berättigat att påstå, att ifrågavarande
uppslutningsmetod aldrig kan få något praktiskt värde.
Frågan att använda tallved i stället för granved för
framställning av sulfitmassan har naturligtvis ringa
betydelse överallt, där tillgången på billigt granvirke är
fullt tillräcklig, som ännu är fallet här i landet. Men i
länder, rika på tall men med otillräckliga granskogar,
och som alltså nödgas för sulfitcellulosaindustri
importera stora mängder granved, såsom Förenta Staterna och
Tyskland, har denna fråga ett helt annat intresse.
Erfarenheten har lärt, att tallved, speciellt kärnved
av tall, icke kan uppslutas på samma sätt som sker med
grg,n. Orsaken härtill har tidigare ansetts vara, att
tallved, speciellt tallkärnved, har en så stor hartshalt att
koksyran förhindras att intränga i veden. Därpå har
man likväl på sistone ej varit så säker. Bland dem som
egnat saken större intresse kan nämnas C. G. Schwalbe.
Han kunde likväl ej av sina rätt omfattande försök draga
någon säker slutsats rörande frågan, vari orsaken är att
söka, att tallved endast delvis eller ej alls kan förkokas
enligt sulfitmetoden.
Detta spörsmål har också intresserat oss och varit
föremål för undersökningar sedan ett par år tillbaka.
En del av därvid vunna resultat hava vi nyligen
publicerat, några nya skall jag här meddela.
Schwalbe hade iakttagit, att tallved, som
extraherats med bensol eller eter, icke kunde uppslutas enligt
sulfitmetoden. Detta kan enligt Schwalbes förmenande
förklaras på så sätt, att veden under inverkan av
ifrågavarande lösningsmedel urvattnas och förhornas, en
process sålunda, som vore närmast att jämföra med den
långsamt försiggående förändringen av ved vid lagring,
och som slutligen leder till, att veden icke kan uppslutas
med sura suffiter. Lösningsmedlen skulle sålunda
åstadkomma en slags "künstliche Alterung" av fibrerna.
Vi hava funnit, att detta icke kan vara den rätta
förklaringen, ty bensol- eller eterextraherad tallkärnved,
som efterbehandlas med vattenfria lösningsmedel,
exempelvis ren aceton, uppslutes mycket lätt och ger en god
massa. En sådan efterbehandling var icke ens
nödvändig, när det gällde med bensol extraherad Splintved.
Då det i våra försök visade sig, att bensol- eller
eterextraherad kärnved lättare kunde förkokas, om veden
var fint fördelad och även på grund av andra orsaker,
antogo vi att den bensolextraherade kärnvedens
svår-uppslutbarhet måste bero på, att extraktionsmedlet
inneslöts däri på ett fastare sätt än annars och följaktligen
förhindrade koksyrans inträngande. På grund av
vidgade erfarenheter äro vi numera benägna att antaga, att
även andra orsaker finnas. Kärnveden innehåller
nämligen en icke obetydlig mängd av en i bensol eller eter
olöslig men med aceton extraherbar substans, som
sannolikt även bidrager att förhindra koksyrans diffusion
och kontakt med veden.
Om vi också nu sålunda funnit, att det är vedhartset,
eller andra accessoriska vedbeståndsdelar, som försvåra
eller omöjliggöra vedens uppslutning enligt
sulfitmetoden, så kunna vi å andra sidan ej anses hava funnit
någon praktisk ekonomisk lösning av frågan bara genom
at-t hava fastslagit, att det är möjligt att koka
tallkärnved, som på lämpligt sätt extraherats. Möjligen skulle
man kunna tillåta sig en förbehandling med alkali, om
man verkligen, såsom Schwalbe förmodar, kan göra
kärnveden lämplig för uppslutning på det sättet.
Schwalbes egna resultat synas icke synnerligen
uppmuntrande, då han mestadels erhöll stickig massa.1
A priori vore också enligt Klason att vänta, att ved,
som förbehandlats med alkali omöjligen skulle kunna
förkokas med sulfit.2 Enligt vår erfarenhet är detta ej
fallet, åtminstone om kokningen företages vid de i
tekniken använda temperaturerna. Med kalk eller natronlut
förbehandlad granved ger väl uppslutna sulfitmassor,
dock med relativt hög askhalt. Sedan detta konstaterats,
övergingo vi till att pröva, om en dylik förbehandling
tilläventyrs skulle underlätta tallkärnvedens uppslutning.
Det visade sig, att det icke alls var fallet. Återstoderna,
som icke kunna betecknas som sulfitmassa, voro
omöjliga att defibrera och kännetecknades av en synnerligen
hög halt av lignin och aska. Även fullständigt
extraherad kärnved, behandlad med alkali uppslöts väl men gav
sämre resultat än utan sådan förbehandling.
Det är anmärkningsvärt, att hartsrik kärnved kan
uppslutas med starka natriumbisulfitlösningar.
Återstoderna i högt utbyte kunna lätt defibreras. Men större
1 Wochenbl. f. Papierfabr. 57, 24 A s. 27 (1926).
2 HÖNIG. Pestschrift 1923. s. 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
