Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN
KEMI 5
Redaktör: EVERT NORLIN
INNEHALL: Metod för bestämning av kväve i nitroföreningar genom reduktion med tennklorur och efterföljande
titrering, av ingenjör Gösta Wallerius — Ostwalds färglära och färganalys med Pulfrichs »Stufen^-fotometer, av
civilingenjör Karl-Ivar Skärblom. — Föreningsmeddelanden.
METOD FÖR BESTÄMNING AV KVÄVE I NITROFÖRENINGAR
GENOM REDUKTION MED TENNKLORUR OCH
EFTERFÖLJANDE TITRERING.
Av ingenjör GÖSTA WALLERIUS.
Behovet av en enkel och snabb metod för bestämning
av kväve i nitroföreningar har särskilt framträtt inom
sprängämneskemien, då det gäller att avgöra de
aromatiska nitroföreningarnas renhetsgrad och molekylära
sammansättning ävensom vid analys av blandningar av
desamma.
Försök ha tidigare blivit utförda för att titeranalytiskt
bestämma kväve i nitroföreningar genom deras reduktion
till aminer. Bland dem, som utfört dessa försök, förtjäna
omnämnas E. De W. S. Colver och E. B. R. Prideaux,1
som arbetat på en metod för analys av nitrotoluoler. De
använde tennklorur som reduktionsmedel och bestämde
överskottet medelst jodtitrering. De resultat, som
erhöllos, voro emellertid genomgående för låga och stämde
icke heller tillräckligt för att kunna användas empiriskt.
Förf. har utfört undersökningar för att försöka
fastställa orsakerna till de för låga resultaten, som erhållas
erdigt Colver’s och Prideaux’s analysmetod och därvid
funnit, att dessa äro att söka i ofullständig reduktion
beroende på för låg klorvätekoncentration i
reduktionslösningen samt möjligen i själva sättet för stannotiterns
bestämmande.
Det har nämligen visat sig, att man erhåller för låga
värden på tennklorurlösningens titer, särskilt om man
ställer med jodkalium och kaliumbikromat i starkt
klor-vätesur lösning, emedan bildat jodväte lätt oxideras av
luftens syre, varvid jod ånyo frigöres, och varigenom
konstanten för tennklorurlösningen blir för låg.
Fastställandet av tennklorurlösningens titer måste
därför tillgå så, att man sätter ett mindre överskott av
tennklorurlösning till den som urtiter använda
kaliumbikro-matlösningen och återtitrerar överskottet med jodlösning.
På så sätt bildas endast en ringa mängd jodväte, som ej
kan verka störande vid bestämmandet av
tennklorurlösningens titer. För övrigt elimineras ett fel
uppkommet på angivet sätt även därigenom, att samma
förfaringssätt användes vid kvävebestämningen, i det att
överskottet av tennklorurlösning återtitreras med
jodlösning.
Föreliggande metod för kvävebestämning i
nitroföreningar grundar sig sålunda på dessas egenskap, att i
starkt klorvätesur lösning av tennklorur genom
reduktion övergå i primära aminer, som med den närvarande
kiorvätesyran bilda salter. Tennklorur är i detta fall
lämpligt som reduktionsmedel, då det i starkt klorväte-
1 Journal o f the Soc. of Chem. Industry, Amerika, 36, 480
(1917).
sur lösning är kraftigt reducerande samt under vissa
betingelser hållbart. Vid titreringen drager man nytta av
den välbekanta jodstärkelsereaktionen för att även i
mörkfärgade lösningar skarpt bestämma överskottet av
tennklorur efter reduktionens slut.
De för metoden grundläggande reaktionerna äro alltså.
Reak I:
R-N02+3 Sn Cl2 + 7 H Cl = R • N H2 • H Cl+
O Sn Cl4 + 2 H20.
Reak II:
Sn Cl2 + 2 H Cl + 2 J = Sn Cl4 + 2 H J.
Beredning av normallösningarna.
De lösningar, som erfordras för utförande av
kvävebestämning äro följande:
a. N.-Kaliumbikromatlösning.
b. N.-Tennklorurlösning, som måste innehålla 30 % fri
klorvätesyra.
c. N/10 Jodlösning.
d. Stärkelselösning som indikator.
N.-Kaliumbikromatlösning.
För urtiter lämpligt kaliumbikromat beredes sålunda:
Rent kaliumbikromat löses i minsta mängd kokande
destillerat vatten. Lösningen filtreras och får kallna
under ständig omröring. Det avskilda kristallpulvret
befrias från moderlut och omkristalliseras ytterligare
tvenne gånger, pressas mellan filtrerpapper och torkas
slutligen vid 130 °C. Av det så renade saltet uppväges
49,083 gr. och löses i urkokt destillerat vatten till en
liter. Denna lösning är obegränsat hållbar och kan sedan
användas, närhelst ställning av tennklorurlösning
erfordras.
N.-Tennklorurlösning,
som måste innehålla omkring 30 % fri klorvätesyra
beredes genom upplösning av 130—140 gr. tennklorur
(Sn Cl2 + 2 aq) i en blandning av 200 gr. destillerat
vatten och 880 gr. konc. klorvätesyra (sp. v. 1,19), vilket
sker genom uppvärmning till nära kokning. Härefter
avkyles, filtreras och omskakas grundligt.
För att i möjligaste mån skydda lösningen mot
luftens oxiderande inverkan, förvaras densamma i en
atmosfär av kolsyra. Fördenskull förenar man förrådsflaskan
med en Kipps gasutvecklingsapparat. Förrådsflaskan
kommunicerar med byretten för uppmätning av
tennklorurlösningen genom ett intag nedtill på densamma,
och för att förhindra den i byretten befintliga lösningen?
12 MAJ
1928
ÅRGÅNG
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
