Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•58
erhålles vid användning av polarisationsapparat med
cirkelgradering.
C — - eller procenthalten stärkelse
I ■ [aj20,
1 000 a ,
i provet = (l = 2)
B) Metod enl. Lintner-Schwarcz.1
Av provet uppväges 2,5 gr, som överföres i en 100
kbcm kolv. Därefter tillsättes 5 kbcm 96 % alkohol och
blandas väl. Sedan påfylles med pipett 50 kbcm
svavelsyra av 1,40 spec. vikt (50 %) under ständig
omskak-ning för att undvika klimpbildning. Därefter får
blandningen vid 18—20°C stå i en timmes tid. Efter den
tiden tillsätter man 10 kbcm 2 %-ig lösning av
fosfor-volframsyra och därefter svavelsyra av 1,30 spec. vikt
(40 %), tills mätkolven är fylld till märket. Nu
omskakas lösningen väl och filtreras därefter genom ett
veckat filter (nr 588, Schleicher och Schüll). Det första
grumliga filtratet hälles tillbaka på filtret, tills ett
fullkomligt blankt filtrat erhålles, som polariseras i 200
mm rör.
Med användning av formeln för stärkelsehalten i provet
100 a
~ 2 -[aj2»
D
erhålles procenthalten stärkelse
2 000 a
~ [a]20
D
Metoden är av Scliwarcz utarbetad för
stärkelsebestämning i korn, och kornstärkelsens spec. vridning har
av honom angivits till 198,0°.
Vid några av ovanstående metoder har en viss
korrigering föreskrivits på grund av de från andra
kolhydrater härrörande felkällorna. Sålunda har Märcker2
föreskrivit, att vid det av honom utarbetade
diastasför-farandet för bestämning av stärkelse de vattenlösliga
ämnena skulle antingen avlägsnas och stärkelsen
bestämmas i den uttvättade produkten, eller också, att
vattenextraktets reducerande förmåga efter hydrolys
bestämmes och frånräknas den totala dextroshalten.
Beträffande de felkällor, som härröra från pentosanerna,
har Lintner3 redan 1898 visat, att dessa såväl vid
dia-stasbehandling som vid upphettning med vatten under
tryck med eller utan tillsats av mjölksyra gå i lösning i
betydande mängd och följaktligen, då de lösta
pentosanerna vid hydrolys giva reducerande pentoser, enligt
dessa metoder bliva bestämda som stärkelse. Detta har
även sedermera ytterligare bekräftats av König och
Suttoff4, vilka bland annat konstaterat att mängden
lösta pentosaner vid den s. k. högtrycksmetoden står i
direkt förhållande till det använda trycket. Vid
upphettning i 3 timmar vid 3,5 atm tryck (3 gr vetekli i
200 kbcm vatten) utan tillsats av mjölksyra löstes
sålunda 46,8 % av pentosanmängden. Vid ökning av
trycket till 4 à 5 atm erhölls 66,3 och 73,5 % resp. av
pentosanmängden i lösning.
Vad särskilt de vattenlösliga ämnenas inverkan vid
polarimetrisk bestämning av stärkelse beträffar har
såväl Ewers som sedermera König, Greifenhacen och
1 Zeitschrift f. das ges. Brauwesen (1913), sid. 101.
2 Loc. cit.
3 C. J. Lintner : "über die Bestimmung des
Stärkemehlgehaltes in Cerealien", Zeitschrift f. angew. Chemie 1898, Heft 32.
4 J. König och W. Suttoff: "Zur Kenntniss der sog.
Stick-stoffreien Extraktstoffe in den Futter- und Nahrungsmitteln."
Die landwirtschaftlichen Versuchsstationen, 1909, sid. 343.
14 april 1928
Scholl.1 framhållit betydelsen av korrigering härför. Vid
8 av "die landwirtschaftlichen Versuchsstationen" i
Tyskland företogs även år 1913 en serie jämförande
undersökningar beträffande tillförlitligheten av de
polari-metriska metoderna, varvid bestämningar av
stärkelsehalten före och efter uttvättning av provet med vatten
utfördes.2 Slutligen hava Halls och Heggenhougen3
vid av dem utförda polarimetriska stärkelsebestämningar
även infört korrigering för de vattenlösliga ämnenas
optiska inverkan.
Det nuvarande läget beträffande metoden för
stärkelsebestämning torde således kunna karakteriseras därav,
att vissa metoder korrigerats på grund av från
vattenlösliga ämnen härrörande felkällor, medan andra
korrigerats på grund av pentosanhalten. Däremot synes ej
någon systematisk korrigering hava införts på grund av
samtliga befintliga felkällor. Härtill kommer att de
föreskrivna metoderna för korrigering för såväl
vattenlösliga ämnen som pentosaner redan i sig själva av allt att
döma innebära så betydande felkällor, att det torde
kunna ifrågasättas om de erhållna stärkelsevärdena
härigenom kommit närmare verkligheten.
Att så är förhållandet framgår tillfyllest beträffande
det från skrotad spannmål erhållna vattenextraktet av
de av Heiduschka och Deininger4 utförda
undersökningarna. Dessa forskare hava nämligen visat, att vid
vattenextraktion av mjöl med hög utmalning (94 %)
utom rörsocker och maltos även pentosaner,
huvudsakligen araban jämte mindre mängder xylan, övergå i
lösningen. Betydelsen av den här ifrågavarande
undersökningen ligger emellertid främst däri, att härigenom
experimentellt visats, att vid vattenbehandling av mjöl
en enzymverkan äger rum, varigenom även stärkelsen
överföres i lösning, nämligen i form av maltos. Heiduschka
och Deininger framhålla även på grund härav, att för att
erhålla en säker inblick i mängden och arten av de i
spannmålen ingående vattenlösliga kolhydraterna det är
nödvändigt att före extraktionen med vatten döda
enzymerna. Mjölprov av 94 % utmalning giva sålunda
vid behandling med vatten väsentligt högre halt av
vattenlösliga kolhydrater om enzymerna ej dödats före
extraktionen, än om detta ägt rum. Särskilt har en
betydlig ökning av mängden maltos konstaterats,
utvisande att vid vattenbehandling av mjöl stärkelse
genom diastasverkan hydrolyseras.
Då vid de hittills föreskrivna korrektionerna av
vattenlösliga ämnen något dödande av enzymerna ej
iakttagits före extraktionen med vatten vare sig vid de
kemiska eller polarimetriska
stärkelsebestämningsmeto-derna, torde kunna befaras, att härigenom felkällor
insmugit sig, vilka i synnerhet hava gjort sig gällande vid
de kemiska metoderna. Nödvändigheten av enzymernas
dödande framgår ej minst därav, att enzymverkan i
spannmål av allt att döma synes vara olika stark olika
år, beroende på väderleks- och skördeförhållanden,
varjämte densamma i viss mån ökas eller minskas med
mängden klibeståndsdelar.
i Hans W. Greifenhagen, J. König und A. Scholl :
"Bestimmung der Starke", Biochem. Zeitschrift 191i, häfte III och IV,
sid. 194.
- "Die landwirtschaftlichen Versuchsstationen 1913", häfte I
och II, sid. 142.
3 Hals und S. Heggenhougen: ’"über die polarimetrische
3tärkebestimmung in Körnern und Mullereierzeugnissen", "Die
landwirtschaftlichen Versuchsstationen 1917", häfte V och VI,
sid. 391.
* A. Heiduschka och J. Deininger : "Beiträge zur Chemie der
hochausgemahlenen Mehle und der daraus hergestellten Brote."
Zeitschrift f. Untersuchung der Nahrungs- und Genussmittel,
1920, Band 40, sid. 161.
teknisk tidskrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
