Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lfi juni 1928
MEKANIK
83
tändningsspänningen för det vid proven använda
tänd-stiftet med 0.5 mm gnistgap vid olika tryck men konstant
temperatur, 20°C, ocli i fig. 30 sambandet mellan minsta
gnistspänningen för kulgnistgapet vid olika gnistlängd
men konstant temperatur. 20°C, och atmosfärtryck. De
omvända värdena äro de med voltmeter uppmätta
multiplicerade med v"2 och alltså den sinusformade
spänningens toppvärde, varför de motsvara den verkliga
gnistspänningen.
Av fig. 29 synes att gnistspänningen icke, så som ofta
uppgives, är proportionell mot trycket. Däremot är
gnistspänningen omvänt proportionell mot absoluta
temperaturen enl. W. Petersen: Hochspannungstechnik,
sid. 47.
Gnistspänningen vid provet i luft om 6 kg/cm-’ absolut
tryck och 20°C temperatur är (enligt fig. 29) 8 500 voit,
vilket i atmosfärisk luft enligt fig. 30 motsvarar en
gnistlängd av 2.23 mm.
En normal bensinmotor har kompressionsförhållandet
5 varför vid en begynnelsetemperatur av 75° C och
exponenten 1,35 erhålles ett kompressionstryck av 8,77
kg/cm2 och en kompressionstemperatur av 610° absolut.
En 0,5 mm gnista erfordrar därför enligt fig. 29 vid 20°C
ocli 8,77 kg/cm2 en gnistspänning av 11 400 voit, vilket
reducerat från 293 till 610° absolut temperatur giver
5 500 voit. Enligt fig. 30 motsvarar detta en
provgnist-längd i atmosfärisk luft av 1,27 mm eller blott drygt
hälften av den som förefanns vid provet.
En spritmotor med kompressionsförhållandet 9 erhåller
vid en begynnelsetemperatur av 75°C och exponenten
1,35 kompressionstrycket 19,4 kg/cm2 och
kompressions-temperaturen 730° absolut. Enligt fig. 29 kan
spänningen extrapoleras till 22 400 voit, vilket reducerat med
hänsyn till temperaturen giver 9 000 voit och enligt fig.
30 motsvarar 2,40 mm provgnistlängd, eller i det
närmaste samma längd som den gnista varmed apparaterna
provats. Då kompressionsförhållandet 9 för en
spritmotor är en gräns vartill man knappast torde gå upp,
motsvara de vid provet erhållna minsta varvantalen
alltså de mest ogynnsamma förhållanden varunder
apparaterna kunna komma att arbeta. Den reservationen kan
möjligen göras att förhållandena ej bliva desamma i ren
luft som i bensinångeblandad luft, men sannolikt är den
eventuella avvikelsen obetydlig. Ävenså kunna
förhållandena vid användning av olika tändstift variera, men
även i detta avseende torde avvikelserna vara små.
ETT FALL AV DRIFTSTÖRNING VID
ÅNGTURBIN-ATMOS-PANNA ORSAKAD AV FÖRORENING I MATARVATTNET.
Av docent E. ÖMAN.
Vid en sulfitfabrik uppstod störningar i en ångturbin,
som drevs med ånga från en atmospanna, arbetande under
1W0 atm. tryck. Vid närmare undersökning av turbinen
befanns det, att ett gråaktigt pulver hade avsatt sig
dels å själva skovlarna och dels i ångmunstyckena. Båda
dessa platser äro som bekant i hög grad känsliga för varje
slag av avsättning. Det har därför ett visst intresse att
närmare undersöka, varifrån avsättningarna komma samt
angiva de möjligheter, som vi hava att förhindra dylika
avsättningar.
’Situationsbilden av vatten- och ångcirkulationen var
följande (se fig. 1). Från vattenbehfillaren 1 införes med pump
2 matarvatten i ångpannan 3, en "atmospanna" på 100 atm.
(310°). Ångan överhettas i överhettaren .}, varpå ångans
energi utnyttjas i ångturbin 5 ned till ett tryck, som är
lämpligt för uppvärmning av sulfitkokarna 6. Dessa
värmdes indirekt med värmespiraler av bly, och kondensatet
uppsamlades ?’ samt användes som matarvatten i ångpannan.
Som synes av figuren är vatten- och ångcirkulationen
ett fullkomligt slutet system, och de förluster, som uppstå,
ersättas med rent kondensat 8. Med vattnet kan alltså icke
komma några lösta eller uppslammade ämnen, vilka kunna
åstadkomma avsättningar i ångturbinen. Vi måste därför
söka orsaken till avsättningarna inom systemet, eller med
andra ord: vatten eller ånga måste vid sin cirkulation inom
systemet på någon plats lösa eller medföra uppslammat
fasta ämnen, vilka sedan avsätta sig i ångturbinen.
Härvid kan man nog på goda grunder misstänka, att
blyspiralerna ej äro så alldeles oskyldiga.
För att kunna komma problemet närmare in på livet, blev
det nödvändigt att utföra kemisk analys för att därigenom
kunna konstatera, varifrån de fasta ämnena komma samt
varav de bestå. I detta syfte togs prov dels på
avsättningarna i ångturbinen och dels på kondensatet från
blyspira-1 rna i sulfitkokaren. Dessa prover analyserades och
härvid erhölls följande resultat.
Avsättningarna på ångturbinens skövlar och i dess
munstycken utgjordes av ett gråaktigt pulver. Under
mikroskopet kunde man tydligt urskilja dels rent svarta något
glänsande mindre korn och dels ganska ljusa större bitar.
Med magnet kunde man lätt skilja dessa olika beståndsdelar
från varandra. De små svarta kornen voro magnetiska, men
de större bitarna voro omagnetiska. Härvid visade det sig,
att provet till en mycket ringa del bestod av de magnetiska
beståndsdelarna samt huvudsakligen av de större
omagnetiska bitarna.
De magnetiska kornen löstes lätt i koncentrerad saltsyra,
i synnerhet vid kokning, och den därvid erhållna lösningen
höll stora mängder järn — både som ferro- och som
ferri-salt. Någon kvantitativ bestämning av järn gjordes ej, men
så mycket kan dock bestämt fastslås, att pulvret består av
järn eller någon järnoxid, möjligen en blandning av dessa
båda. Som det magnetiska pulvret endast till ringa mängd
ingick i det erhållna provet, hade det föga intresse att
närmare undersöka detsamma, och i synnerhet sedan det
konstaterats, att pulvret huvudsakligast bestod av järn
(järnoxid), vilket mycket lätt kan ha inkommit i provet vid
av-skrapningen.
Huvudintresset knyter sig till de omagnetiska kornen i
det avskrapade provet. Dessa korn, som voro av en storlek
på c:a 0,5 mm, löstes lätt i koncentrerad salpetersyra, i
synnerhet vid värmning. Vid koncentrering av
salpetersyrelösningen erhölls vita små kristaller, som i mikroskopet
visade samma kristallform som blynitrat. Kristallerna
löstes lätt i vatten och med saltsyra erhölls en fällning,
som löstes vid värmning och åter utföll vid svalning, alltså
visade blykloridens reaktioner. Provet innehåller alltså bly.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
