Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 12 jan. 1929 - Standardisering och kultur, av Hans O. Elliot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
TE KNISK TIDS K RIFT
5 jan. 1929
visst ändamål, med användning av standardiserade
enkla maskinelement, likaväl bygger jag mitt hus
och ordnar mitt hem så personligt som helst med
användning av standardelement för konstruktionen,
byggnadsmaterialet samt för inredningen och
utrustningen i vissa delar — när vi en gång kommit så
långt. För en gradvis fortgående utveckling mot en
enhetligare, ändamålsenligare, mera ekonomisk
produktion utgör denna generella materialstandardisering
det bärande underlaget.
Rationaliseringen inom produktionen i allmänhet,
grundad på standardisering och tillämpad med
urskiljning, behöver i själva verket icke innebära annat
än ett befriande från dubbelarbete, från ett tyngande
besvär med detaljer utan större betydelse — ett
frigörande av mänsklig intelligens och arbetskraft för
uppgifter av produktivt värde. Denna över hela
världen framträdande strävan mot enhetlighet inom
produktionen i allmänhet — en särställning intager
självfallet det fria. konstnärliga skapandet — kan med
skäl betraktas såsom ett hälsosymptom, även ur rent
etisk synpunkt. Är icke just begäret efter varianter,
ständigt nya varianter inom all slags produktion, inom
alla faser av kulturen, i icke ringa grad ett
splittringens och jämviktsrubbningens tecken, som i och
för sig vittnar om vår oförmåga att höja oss över
beroendet av de materiella tingen och som måste
bekämpas? Kunna icke å andra sidan de nämnda
enhetssträvandena, lämpligt avvägda, betraktas såsom ett
utslag av den självbesinning som ensamt är ägnad att
återskänka oss ro och jämvikt i vårt skapande,
förutsättningen för uppnående av en verklig kultur? ’’Tiden
lider under brist på tukt, på självtukt och
självbehärskning", yttrade Nathan Söderblom i ett
invigningstal i Sigtuna härom året. Jag tror för min del
att dessa ord väl kunna tillämpas i det sammanhang
varom här är fråga, ty vi behöva värna vårt oberoende
av tingen omkring oss, all denna jäsande, skiftande
produktion, materiell och även andlig, som distraherar
oss och fyller vår själ med oväsentligheter. Och för
detta ändamål kräves självbehärskning,
självbesinning. på alla produktionsfält, inom hela vår kultur.
Som ett led i denna självbesinning, en regulator i
handhavandet av våra materiella resurser, kunna vi
betrakta rationaliseringen i fråga.
Måhända kan det synas som om steget från den till
kärnan rent ekonomiskt-produktionstekniskt betonade
rationaliseringstendensen inom den industriella
produktionen till självbesinningen inom vårt mänskliga
skapande i hela dess omfattning, är väl långt och
oförmedlat. Så vore nog förhållandet, om icke vår tid och
vår kultur vore så utpräglat ekonomiskt-tekniskt
betonad. Begreppen kultur, etik, estetik byggas i själva
verket i dessa dagar alltmera på begreppen teknik och
ekonomi. Sammanhanget rationalisering (eller om
man så vill standardisering) — kultur — etik är
sålunda långt ifrån någon paradox.
Om alltså rationaliseringstendenserna i vår tid —
närmast representerade av standardiseringen — äro,
så som jag ovan sökt klargöra, i stort sett att betrakta
såsom hälsosymptom, så är dock rationaliseringen —
standardiseringen ett kunskapens träd på gott och
ont. Och detta förhållande måste självklart göra sig
särskilt starkt gällande, då vi komma i kontakt med
produktionsområden berörande våra hem och
inredningen i dessa. Om den allmänna meningen i fråga
om denna emanation av vårt mänskliga väsen,
bostaden och vad därtill hörer, å ena sidan är åtskilligt
fördunklad av sentimentalitet och falsk romantik, så
drives också numera på detta område en energisk och
något yrvaken propaganda mot all traditionellt
präglad produktion, en propaganda som tager
rationaliseringen till utgångspunkt för ett försök till nyskapande
helt utanför traditionen, med slagorden "ny
saklighet", "funktionalism", etc. såsom fälttecken, redan
skäligen slitna. En standardisering under dessa
signaler, genomförd utan hänsyn till sund nationell
tradition, skulle säkerligen rättfärdiga framkomna farhågor,
skulle innebära en kulturfara. En så djupt rotad, låt
vara under nyare tider åtskilligt nyorienterad
bostadskultur som vår egen, låter sig icke brådstörtat
omvandlas utan menliga följder. Allt är emellertid långt
ifrån bra som det är, och bakom slagorden "ny
saklighet" och "funktionalism" ligger en del av värde.
Vi behöva otvivelaktigt befria oss från överflödig
grannlåt, onödiga variationer och föråldrade former.
Men låt oss akta oss för att kasta ut- barnet med
badvattnet, Det finnes mycken saklighet just i våra
moderna, men traditionellt präglade byggnader — och
framför allt: de äro trots alla svagheter ett uttryck för
våra bostadsvanor och våra behov, sådana dessa te
sig just nu. Kravet på samling, enhetlighet i stort,
stil, är det framför allt angeläget att tillgodose. Detta
behöver emellertid ingalunda innebära ett tvång på
den enskilda individen, vare sig saken gäller
bostadshuset och byggmaterialet eller inredning och bohag.
Det gäller att åstadkomma ett urval ur befintligt
material, att bearbeta detta urval till enkelhet,
ändamålsenlighet och ekonomi (saklighet, om man så vill) och
till verklig, ej inbillad, hög kvalitet. Detta åter
behöver och bör ingalunda innebära ett nedbrytande av
jämn, traditionsbetonad utveckling. Även efter en
sådan koncentration och reglering kommer ändå
alltid den mycket mänskliga trängtan efter omväxling
att göra sig gällande, tillräckligt starkt säkerligen för
att farhågorna för själlös mekanisering skola befinnas
ogrundade. Detta naturligtvis under den givna
förutsättningen att ekonomien, ändamålsenligheten och den
enkla, harmoniska formen verkligen bliva
tillgodosedda, och att tillbörlig hänsyn tages just till det
legitima behovet av omväxling. 1 själva verket tvingar
redan konkurrensen producenterna emellan till ett
sådant hänsynstagande. Ur ett mitt föredrag, hållet
för jämt 10 år sedan må här citeras följande: "Följden
av en standardisering efter dessa grunder, även när
densamma tillämpas inom nämnda
produktionsområden av mera känslig natur, får heller icke anses bliva
den, att individens valfrihet inskränkes, annat än så
tillvida, att det material som föres i marknaden blir
sovrat och genomarbetat. Genom en rensning och
förenkling av denna art underlättas valet av gott
material och goda typer, till lägsta pris", — både i fråga
om hus och bohag, — "vilket tydligen för alla och
envar och speciellt för den mindre fackkunnige är av
största betydelse. Vad detta åter innebär ur social
och nationalekonomisk synpunkt, torde vara klart".
Standardiseringen, bedriven stegvis och med
urskiljning, tillgodoser alltså icke allenast producenten
genom minskning av antalet utföringsformer och
koncentrering av tillverkningen på ur produktionsteknisk
synpunkt lämpliga sådana, utan standardiseringen
tillgodoser även och framför allt avnämarens krav på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
