Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 19 jan. 1929 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
TE KNISK TIDS K RIFT
5 jan. 1929
icke att från fransk sida medgivas annat än till priset
av betydande finansiella kompensationer.
Dessa motsättningar mellan de i skadestånds- och
skuldproblemen närmast intresserade makterna kom
till ett mycket tydligt uttryck vid Nationernas
förbunds råds under kvartalet avhållna 52:a
sammau-tiäde. vilket ägde rum i Lugano 10:e—16:e december.
Tyskland vann härvid knappast någon framgång, så
till vida som det än en gång tydligt blev fastslaget
att England icke komme att uppge Rhenockupationen
annat än i samförstånd med Frankrike.
Ännu ett för Tyskland ogynnsamt moment vid de
nya skadeståndsförhandlingarnas förberedande ligger
i den optimistiska framställning av Tysklands
allmänna ekonomiska läge. som skadeståndsagenten
Parker Gilbert lämnade i sin vid årsskiftet publicerade
rapport.
Själva förhandlingarnas förberedande har nu
fortskridit så långt, att de intresserade regeringarna nu
börjat utse sina ombud i den nya expertkommitté, som
inom kort kommer att sammanträda i Paris, och vars
slutsatser med visshet kunna väntas bli avgörande för
hela frågans slutliga lösning.
Den fortsatta hetsiga debatten om det i somras
avslutade fransk-engelska flottavtalet har icke bidragit
att förbättra dessa båda makters förhållande till
Förenta staterna. Inför den våldsamma amerikanska
oppositionen mot avtalet i fråga förefaller det också
som om man å de båda europeiska makternas sida
skulle blivit alltmera böjd att tillmötesgå de
amerikanska önskemålen.
Bland de frågor som berördes vid det ovannämnda
rådsmötet i Lugano märktes bl. a. även de stående
tvistepunkterna om Österrikes anslutning till
Tyskland. de tyska minoriteternas ställning i polska
Schlesien samt den polsk-litauiska tvisten om Wilna. utan
att på någon av dessa punkter någon rubbning i de
kända ståndpunkterna kunde förmärkas.
Den ekonomiska situationen synes relativt ljus i
Tyskland och ännu mer i Frankrike, däremot mera
oviss i England. Detsamma gäller i viss mån även
det politiska läget i respektive länder. Den tyska
regeringens yttre politik är fastare än den inre och är
för närvarande helt inriktad på ernåendet av
förmånliga uppgörelser i ockupations- och
skadeståndsfrågorna. Regeringens båda ledande män, den
socialdemokratiska rikskanslern Müller och utrikesministern
Stresemann, stå i detta hänseende eniga. Den engelska
regeringens auktoritet försvagas på grund av den
fullständiga ovissheten angående utgången av de till
våren eller sommaren förestående parlamentsvalen samt
oppositionspartiernas våldsamma kritik, särskilt av
utrikespolitiken. Regeringen Poincaré-Briand i
Frankrike står däremot starkare än någonsin. Den
statsfinansiella reorganisation«! och valutastabiliseringen
ha genomförts utan att näringslivet pålagts några
alltför hårda bördor. En partiell ministerkris, som i
november framkallades av det radikala partiets
ledning under Caillaux och Daladier, avvecklades
lyckosamt med resultatet av en viss förstärkning av
de moderata elementen inom ministären. Poinearé
lämnade härvid själv finansministerposten, som
övertogs av den högerorienterade Chéron. Även
inrikespolitiskt står sålunda den franska regeringen
synnerligen starkt rustad för de förestående betydelsefulla
uppgörelserna.
På Balkanhalvön äro två betydelsefulla
förändringar att notera. Den ena gäller Rumänien, där det
radikala bondepartiet under ledning av Maniu bildat
regering med stöd av den socialistiska gruppen. En
parlamentsupplösning genomfördes och resulterade,
naturligtvis i en förkrossande regeringsmajoritet.
Regeringsskiftet är emellertid av större betydelse än
flertalet av dem som på senare år ägt rum i detta
land och innebär i många hänseenden en verklig
regimförändring med inriktning på åtskilliga länge
undanskjutna sociala reformkrav. Den andra
förändringen gäller Jugoslavien, där c?ii kunglig’ statskupp
genomförts, varigenom den parlamentariska
enhets-författningen av 1921 upphävts och en monarkisk
diktatur införts. Kuppen,-som synes ha hälsats med
tillfredsställelse av befolkningen, innebär framför allt
ett försök att komma tillrätta med den på
parlamentarisk väg olösliga motsättningen mellan det
nybildade rikets kroatiska och serbiska element.
Utgången av presidentvalet i Förenta staterna blev
den allmännast väntade: seger för den republikanska
presidentkandidaten Herbert Hoover. I fråga om
elektorsrösterna blev segern överväldigande,
demokraterna förlorade till och med flera av de hittills
alltid pålitliga sydstaterna och deras kandidat Al Smith
fick slutlig majoritet endast i 11 av de 48 staterna,
bland dem ingen av de mera betydande. Hans
kampanj hade emellertid uppenbart gjort ett starkt
intryck på opinionen, och bland urväljarna synas
ungefär 12 millioner ha röstat för Smith mot 17 millioner
för Hoover. Den sistnämndes seger innebär ett
befästande av de krafter som hittills behärskat Förenta
staternas nationella liv: storfinans och storindustri,
borgerlig konservatism och amerikansk
självtillräcklighet. I såväl deu yttre som den inre politiken torde
Hoovers regim komma att bli en fortsättning av
Coo-lidges. Hans överlägsenhet i förhållande till sin
företrädare i fråga om personlig erfarenhet av den
europeiska och den allmänna världspolitiken torde icke
komma att väsentligt förändra Förenta staternas
politik mot Europa. Om några större lättnader ifråga
om krigsskuldernas likvidering är det sålunda icke tal,
och den protektionistiska politiken kommer snarare
att skärpas än lättas. Presidenten Coölidge, som
enligt författningen först den 4 mars 1929 frånträder
sitt ämbete, har även i sina senaste budskap gett
uttryck åt sin uppfattning om fastheten och
konsekvensen i Förenta staterna yttre politik. Jämsides med
allmänna pacifistiska uttalanden går ett bestämt
fasthållande vid det stora flottbyggnadsprogram som
innebär Förenta staternas genomförande av anspråket
på att i minst samma utsträckning som
Storbritannien behärska världshaven. Det upprepade
förnekandet av att denna politik bör benämnas imperialistisk
synes utgå ifrån den föreställningen att endast
direkta erövringsplaner böra så benämnas.
Världsväldesanspråket hävdas emellertid utan minsta tvekan.
En tvist mellan Bolivia och Paraguay rörande
besittningsrätten till ett omstritt urskogsområde tog
under några dagar i december formen av ett verkligt
krig mellan de båda staterna, om också fört i mycket
ringa utsträckning. Konflikten bilades emellertid
hastigt genom en gemensam aktion från Nationernas
förbunds råd och Förenta staternas regering och
hän-sköts sedan till medling av den pan-amerikanska
konferensen. Hade konflikten varit av en mera all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
