Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 23 mars 1929 - De tyngre nonferrometallerna, av Vilhelm Christiansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lf)3 T i: K N I S K TI !) S K Ii I K T mars 1929
DE TYNGRE NONFERROMETALLERNA.
Det högaktuella spörsmålet om olika metallers
användning för skilda ändamål samt förhållande
till varandra i såväl kompletterings- som
konkurrensavseende stod på programmet första
mötesdagen vid teknologföreningens årsmöte
innevarande vecka. Ämnet hade formulerats "Stål kontra
andra metaller, särskilt lättmetaller", och inledare
voro dr-ingenjör Bengt Kjerrman, civilingenjör
Vilh. Dan Bergman samt bergsingenjör Vilhelm
Christiansen. Föredragen och efterföljande
diskussion — de förra i tvångsfri följd — komma att
återgivas i Teknisk tidskrift, och vi börja i dag med
bergsingenjör V. Christiansen, som fått på sin lott
att behandla de tyngre nonferrometallerna.
Med beteckningen nonferrometaller avses i
efterföljande framställning alla tekniska metaller och
legeringar, i vilka järn icke ingår som huvudbeståndsdel.
Denna beteckning skulle sålunda motsvara den tyska
"Nichteisenmetalle" samt den engelska och
amerikanska "non-ferrous metals". Till de tyngre
nonferrometallerna räknas sålunda koppar, bly, zink, tenn,
nickel m. fi. metaller samt de legeringar, som
framställas med desamma som huvudbeståndsdel. Av alla
dessa nonferrometaller äro kopparn med dess
legeringar de viktigaste.
Förbrukningen inom Sverige av nonferrometaller
uppgår till betydande kvantiteter. År 1927 var
sålunda- den inhemska konsumtionen av plåt, rör,
stänger, tråd och andra halvfabrikat tillverkade av
koppar och kopparlegeringar ungefär 20 000 ton
enligt officiella statistikens uppgifter över tillverkning,
in- och utförsel. Som jämförelse kan nämnas, att
samtidigt uppgick förbrukningen inom landet av
smitt och valsat järn och stål till ungefär 20 gånger
större viktsmängd. Under 1927 förbrukades därjämte
ca. 4 000 ton nonferrometaller, huvudsakligen
kopparlegeringar, i form av gjutgods. Pr individ
förbrukades i Sverige under år 1927 ungefär 4,4 kg
nonferrometaller. Siffran kan synas hög, men den är dock
betydligt lägre än i de ledande industriländerna. I
Tyskland uppgick den nämligen samtidigt till 11,5,
i England till 14,5, i Frankrike till 7,4 och i U. S. A.
ända till 16.2 kg.1
Till följd av relativt lågt pris, goda
hållfasthets-egenskaper och andra samverkande gynnsamma
omständigheter har järnet blivit den ojämförligt
viktigaste metallen och det allmännast använda
konstruktionsmaterialet. Nonferrometallerna åter kunna vid
sin användning med hänsyn till de uppställda
fordringarna på konstruktionsmaterialets fysikaliska och
kemiska egenskaper uppfattas endera som
komplette-ringsmateriel eller som konkurrensmaterial till järnet.
Som kompletteringsmaterial skulle sålunda
nonferrometallerna kunna anses, då för ett visst
användningsområde en eller flera hos dem särskilt utvecklade och
karakteristiska egenskaper till följd av högt ställda
fordringar äro av avgörande betydelse för
materialvalet, och som konkurrensmaterial, då de uppställda
fordringarna på egenskaperna kunna uppfyllas med
såväl järn eller stål som med nonferrometaller. Någon
skarp gräns kan givetvis ej uppdragas mellan dessa
1 Metallgesellschaft: Statistische Zusammenstellungen über
Aluminium, Blei, Kupfer etc. 1928.
båda kategorier. Helt allmänt torde man dock kunna
säga, att nonferrometallerna få sin största
användning som kompletteringsmaterial till järnet, men att
det även under konkurrensförhållanden i många fall
visat sig ändamålsenligt att använda nonferrometaller
i stället för järn eller stål.
Det som ytterst avgör ett materialval är ju de
ekonomiska synpunkterna. På grund av det
jämförelsevis höga råvarupriset erfordras därför, att
nonferrometallerna i konkurrensen med vanligt järn eller stål
erbjuda en markerad överlägsenhet i vissa avseenden
för att kunna komma till användning. Oftast är det
därvid de bättre korrosionsegenskaperna och
möjligheten att kunna minska fabrikationskostnaderna, som
äro avgörande. I vissa fall kan även överlägsenheten
i någon annan egenskap inverka på valet, såsom då
större eller mindre ledningsförmåga för elektricitet
resp. värme än vid järn kan vara av viss ehuru ej
avgörande betydelse, då bättre friktionsegenskaper
kunna inverka (så t. e. utföras numera rullhållare I
S. K. F:s rullager av nonferrometall), då bättre
hållfasthet eller oxidationsbeständighet vid höga
temperaturer är av viss vikt, då färgen och patinan hos
nonferrometallerna kunna ha ett visst inflytande osv. I
konkurrensen med rostfritt stål åter torde ännu så
länge priset i allmänhet ställa sig lägre med
nonferrometaller.
Tiden medger ej någon närmare behandling av alla
de angivna spörsmålen, utan jag skall endast beröra,
vad som är av betydelse ur fabrikationssynpunkt
samt hållfasthets- och korrosionsegenskaper.
Smältpunkten hos järn och alla stållegeringar ligger
på en hög temperaturnivå, vilket kan vara en
betydande nackdel under vissa förhållanden, såsom t. e. vid
framställning av särskilt invecklat gjutgods, varjämte
större och dyrbarare anläggning erfordras än vid
material med lägre smältpunkt. Frånsett andra
egenskaper kan vidare gjutgods av järn och stål ej
framställas med så små toleranser och så liten pålagd
arbetsmån, som är möjligt vid t. e. bronser och
mässinglegeringar och i ännu högre grad vid
nonferrometaller med ännu lägre smältpunkt, varigenom
bearbetnings- och gjutningskostnaderna ej oväsentligt
kunna nedbringas. Någon möjlighet att på stål kunna
tirämpa pressgjutning synes f. n. osannolik.
Metoden tillämpas på Pb-, Sn-, Zn-, Al- och Mg-legeringar
samt även i mindre omfattning på kopparlegeringar.
Vid denna fabrikationsmetod bortfalla
bearbetningskostnaderna på gjutgodset helt och hållet (t. o. m.
gängor kunna gjutas färdiga) och toleranserna kunna
hållas inom några hundradels mm. Denna
fabrikationsmetod lämpar sig endast för masstillverkning av
smådelar, som vid annan tillverkningsmetod erfordra
betydande bearbetningskostnad. Metoden medger
ofta även en anmärkningsvärd materialbesparing tack
vare möjligheten att kunna åstadkomma tunnare
väggar än vid annat gjutgods. I tab. I anges
sammansättningen och hållfasthetsegenskaperna hos några
typiska gjutgodslegeringar.
Mycket av vad som sagts beträffande gjutgods äger
även sin tillämpning vid varmhejning. Alla
varm-slagna stålartiklar äro sålunda behäftade med en
anmärkningsvärt stor fena, vars borttagande är förenat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
