Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 23 mars 1929 - De tyngre nonferrometallerna, av Vilhelm Christiansen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
ferrohydrat, vilket snart oxideras till det stabilare
ferrihydratet. Det skyddande oxidskiktet
sönder-spränges härvid, så att processen kan fortgå djupare.
På senare tid har man, genom att i mjukt järn införa
något koppar (ca 0.25—0.5 %) lyckats minska den
atmosfäriska korrosionshastigheten högst avsevärt,
men den försiggår dock alltjämt fast saktare på
samma genomgripande sätt,1 Koppar, aluminium, bly,
zink. deras legeringar och andra nonft rrometaller åter
överdragas visserligen ganska snart med ett tunt
skikt av oxid eller basiskt salt. men så snart detta
nått ett visst helt obetydligt djup, avstannar
angreppet. på grund av att det bildade skiktet är
jämförelsevis ogenomsläppligt. Detsamma övergår i allmänhet
ej till någon högre oxidationsgrad, eller om detta är
fallet, så försiggår övergången till den högre
mätt-ningsgraden ytterst långsamt som vid koppar, där det
envärdiga kopparsaltet är svårare lösligt än det
två-värdiga basiska salt, som kan bildas under inverkan
av syre. Häri ligger förklaringen till, att
nonferro-metallerna äro så motståndskraftiga gentemot
korrosion. Korrosionsbeständigheten hos de rostfria
stålen slutligen anses bero på, att endast ytmolekylerna
oxideras, och denna osynliga .oxidfilm, som man ej
kunnat analytiskt påvisa, skyddar trots kroms stora
affinitet till syre stålet mot djupare angrepp.
Det inträffar praktiskt taget aldrig, att ett
korrosionsangrepp är jämnt fördelat över hela ytan hos
jsn metall. I regel har nämligen metallerna särskilt
angripbara ställen till följd av föroreningar,
gasblåsor, strukturbeståndsdelar med olika potential, andra
inhomogeniteter eller ytfel. Enbart den kemiska
sammansättningen är sålunda ej avgörande för graden av
korrosionsbeständighet. Vid de rostfria stålen
medför t. e. de varierande mekaniska spänningarna i ytan
hos ett grovsvarvat föremål röstning.2 Rostfriheten
kan återställas genom en mindre djupgående
behandling och till sist polering (eller också försiktig
uppvärmning vid under 200°). En polering av ytan
verkar alltid gynnsamt även vid nonferrometallen™,
Särskilt farligt är det punktformiga
korrosionsangreppet, Detsamma uppträder vid alla metaller och ofta
även vid koppar- och mässingdelar i kontakt med
exempelvis havsvatten. Vid mässing inträder vid
dylik korrosion en s. k. avzinkning, varvid den på
mässingens yta bildade zinkoxikloriden katalytiskt synes
påverka utlösningen av zink. Enligt engelska
undersökningar3 skulle den på det korroderade stället
kvarvarande kopparn ha utfällts elektrolytiskt ur
sekundära korrosionsprodukter, genom att zink från
legeringen går i lösning. Orsaken till det punktformiga
angreppet kan dock ej anses vara fullt klarlagt, men
främmande kroppar såsom kolpartiklar liksom repoi
och andra ytfel kunna förorsaka detsamma,
Det gives många fall. då man vid användande av
en mindre korrosionsbeständig metall vunnit tillfreds
ställande resultat genom att överdraga denna metall
med ett skyddande skikt av en korrosionsbeständigare
metall eller med organiska ämnen såsom fernissor och
färger. Till följd av faran för mekanisk förstöring kan
dock ett sådant skikt aldrig erbjuda samma säkerhet
som ett i materialets väsen liggande skydd.
i Proc. A. S.’ T. M. Vol. 28, 1928.
- B. Kalling. Icke rostande järn och stållegeringar. Tekn.
tidskr. Mek. 1927, sid. 121.
3 The corrosion research commitee. 5/te rapporten.
För närvarande pågå på många håll intensiva
forskningar i avsikt att finna tillfredsställande
korrosionsbeständiga legeringar för skilda ändamål. Det
föreligger även ett hart när oöverskådligt antal i regel
på laboratorieförsök baserade undersökningar rörande
korrosion, och de därvid erhållna resultaten giva i
regel en god vägledning vid materialvalet. Ofta
kunna emellertid även obehagliga överraskningar in
träffa vid tillämpande av experimentresultat på
praktiska förhållanden och t. o. m. vid användande av
material. som enligt erfarenhet visat sig vara bra.
Orsaken härtill är, att i praktiken kunna många ofta ej
förutsedda faktorer tillkomma och i hög grad inverka
på och påskynda korrosionen. Ganska obetydliga
ändringar hos det korroderande mediet kunna sålunda
i hög grad ändra korrosionens storlek. Så kan t, e.
ett material, som visat sig vara i hög grad
korrosions-beständigt gentemot vanligt havsvatten kraftigt
angripas av det bräckta vattnet i en hamn eller
flodmynning. Orsaken härtill ligger oftast däri, att detta
vatten till följd av lägre salthalt kan hålla mera syre
och kolsyra löst, Varmväggsverkan kan såsom
professor Benedicks påvisat resultera i en hastig
förstöring av ett eljest motståndskraftigt material.
Vidare kan tillkomma rent mekanisk frätning, erosion.
Denna åverkan gäller mera sällan själva materialet
utan är i regel primärt beroende av elektrokemiska
faktorer.1 De mekaniska krafterna tjäna därvid
endast till att lösrycka och bortföra
korrosionsprodukterna, varigenom den eljest av dessa
korrosionsprodukter skyddade metallen blottas för upprepat
angrepp.
Jag skall i korthet omnämna några metaller och
legeringar, som enligt erfarenhet eller de senaste
årens forskningsarbeten visat sig vara lämpliga som
konstruktionsmaterial till delar utsatta för en del
vanliga korroderande ämnen.
Vanlig desoxiderad koppar motstår mycket bra
korrosion av ättiksyra, ammoniak, svavelsyrlighet,
kolsyra m. m. Vid förorenat vatten, då de vanliga
mässinglegeringarna visat sig mindre
motståndskraftiga, ha tillfredsställande resultat nåtts genom att
höja kopparhalten till 80—85 % och sänka zinkhalten
i motsvarande grad. Aluminiumbronserna äro mycket
användbara, då stort motstånd gentemot både
korrosion och slitning erfordras, varjämte de hava
anmärkningsvärt hög hållfasthet. Koppar med 5—10 %
Al ger sålunda lämpliga legeringar för stänger, tråd,
plåt, etc. att användas till delar utsatta för utspädd
svavelsyra såsom betningskorgar, pumpdelar m. m.
Brotthållfastheten hos det varmbearbetade mjuka
materialet är allt efter aluminiumhalten 36—63
kg/mm2 och förlängningen 40—20 %. Speciellt
gentemot den svåra korrosionen av saltsyra har
legeringar innehållande 3—4,5 % Si. 1 % Mn och resten
koppar visat sig mycket motståndskraftiga.
Legeringen användes både till gjutgods och i
bearbetad form. Hållfasthetsegenskaperna äro mycket goda.
Vid sandgjutgods är sålunda brotthållfastheten ca 34
kg/mm2 och förlängningen ca 18 %. Valsad mjuk
plåt har en brotthållfasthet av ca 53 kg/mm2 och en
förlängning av ungefär 30 %. Ännu beständigare
gentemot saltsyra äro några molybdenhaltiga
krom-nickellegeringar, som emellertid ställa sig ganska dyr-
1 The corrosion research commitee. 7 :e rapporten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
