Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 13. 30 mars 1929 - Stål kontra andra metaller, speciellt lättmetaller, av Bengt Kjerrman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
TEKNISK TIDSKRIFT
16 febr. 1929
STÅL KONTRA ANDRA METALLER, SPECIELLT
LÄTTMETALLER.
I föregående häfte av Teknisk tidskrift återgåvo
vi ett av de trenne inledningsföredrag, nämligen
bergsingenjör Y. Christiansens, som höllos då det
aktuella spörsmålet Stål kontra andra metaller,
särskilt lättmetaller diskuterades vid
teknologföreningens årsmöte den 21 mars. Vi återge i dag
förste inledarens dr-ingenjör Bengt Kjerrmans
föredrag och skola i ett följande häfte införa
civilingenjör Wilh. Dan. Bergmans föredrag samt
diskussionen.
"Stål kontra lättmetaller". Vid Werkstofftagung i
Berlin hösten 1927 fick man i sanning ett påtagligt
bevis på och ett synnerligen starkt intryck av att
här gäller det en allvarlig kamp mellan dessa båda
materialgrupper. Det gamla ärevördiga stålet har fått
en visserligen ung, men kraftig medtävlare på en rad
olika användingsområden.
Då man vet, att den fasta jordskorpan består av
bl. a. 7,5 % aluminium och 4,2 % järn, i vikt räknat,
måste man böja sig för det faktum, att
lättmetallernas huvudbeståndsdel är rikare representerad än
stålens i den del av vårt klot, som vi kunna bearbeta.
Men vad anorna beträffa, är aluminium uppkomlingen,
och trots vårt demokratiska tidevarv, ha vi ännu
respekt för sådana. När stålet först kom till mera
allmän användning på vår jord, kan icke exakt
uppgivas, men vi ha i bl. a. mejslar, som funnits under de
gamla egyptiska pyramiderna, vittnesbörd om att
årtusenden förflutit sedan dess. Vi veta även, vilken
stor roll stålet spelat i Sveriges historia och huru
också en av de viktigaste
stålframställningsmetoderna, konvertermetoden, här utexperimenterats till
mänsklighetens fromma.
Vårt gamla järnbärarland med sin anrika kultur, så
intimt förknippad just med stålet, har emellertid icke
råd att bliva efter i den allmänna utvecklingen och
så stålkarl jag själv är, måste jag hälsa
nykomlingarna, lättmetallerna, välkomna, dock med den
förhoppningen, att den stundande kampen även skall
bliva till nytta för gamlingens utveckling och
förkovran.
Kampen gäller emellertid för stålets vidkommande
icke endast lättmetallerna; det har en betydligt
vidsträcktare front att försvara, där således även andra
r>.otständare uppträda. Ett område, inom vilket väl
aldrig någon metall dock kommer att göra stålet äran
stridig, är det magnetiska. Alla dynamo- och
transformatorplåtar samt andra kärnplåtar för magnetiskt
ändamål torde stålet få behålla för sig, likaså allt
material för vanliga permanenta magneter.
Stålet möter vidare icke lättmetallerna i
konkurrensen, där fordran på hårdheten är större än ca 130
Brinell och motsvarande draghållfasthet ca 40 kg per
mm2. Detta senare gäller ju endast under
förutsättning, att ungefär samma högst päkända sektion är
tilllåten. Kan man däremot öka denna sektion, som i
många fall låter sig göra, då icke själva hårdheten
hos materialet, utan konstruktionens bärförmåga är
avgörande, äro i detta hänseende konstruktioner av
stål och lättmetall jämnställda intill en brottgräns på
stålet av ca 110 kg/mm2 i jämförelse med duralumin
och ca 180 kg/mm2 vid jämförelse med elektron, utan
att konstruktionen av lättmetall blir tyngre. I
närheten av dessa gränser torde emellertid endast i
undantagsfall lättmetallerna kunna utnyttjas på grund
av konstruktionernas större klumpighet och emedan
vinsten i vikt hastigt minskas för att vid yttersta
gränsen helt utebli.
Bortser man från denna möjlighet att öka
konstruktionens tvärsnitt, därför att en bestämd fordran på
hårdhet föreligger, återstår för stålet utan konkurrens
från lättmetallernas sida som sagt de
användningsområden som fordra en hårdhet större än ca 130
Brinell. Bland dessa märkas först och främst alla
skärande verktyg, såsom borrar, svarvstål, fräsar,
knivar, sågar, saxar, filar etc. Därefter komma så
gott som alla andra verktyg, såsom matriser och
stan-star, hammare, spadar, tänger etc. De maskindelar
och maskiner, som för närvarande tillverkas av stål,
komma att med rätt få undantag förbliva stålet
trogna; de flesta verktygs- och lantbruksmaskiner
höra dit. En viktig konstruktionsgrupp, som nog
alltjämt kommer att reserveras för stålet, är räls, de
mot dessa arbetande hjulen och deras axlar samt
ringar, kulor och rullar till kul- och rullager.
Det uppräknade omfattar en så stor procent av hela
stålproduktionen och är i de flesta fall så oåtkomligt
för lättmetallernas erövringspolitik, att stålets
representanter få en känsla av rätt stor trygghet inför
problemet stål kontra lättmetaller.
Utgallringen kan emellertid fortsättas efter andra
grunder än för liten hårdhet och avsaknad av
magnetism hos lättmetallerna. Detta skall exemplifieras i
det följande.
Först sk; ,11 dock med några ord beröras de
användningsområden, där stålet på grund av en brottgräns
lika med lättmetallernas har att frukta den mest
påtagliga konkurrensen. Det rör sig sålunda om stål
med en brottgräns av ca 40 kg/mm2, vilken fordran
utan svårighet uppfylles av vanligt handelsjärn,
varvid kolhalten lämpligt avväges för olika dimensioner,
men eljest endast varm valsning eller smidning utan
efterföljande värmebehandling är nödvändig.
Villkoren uppfyllas även av ordinärt stålgjutgods.
Den första frågan är då: kan man göra en sådan
jämförelse, baserad endast på brottgränsen? Det
ligger snubblande nära för lättmetallernas förespråkare
att använda denna hållfasthetsegenskap, i lämpliga
fall möjligen parad med tänjbarheten, för sina
argument. Denna position stödes för övrigt av de stora
klassificeringssällskapen för fartygskonstruktioner,
vilka alltjämt basera sina huvudfordringar på
materialens brottgräns. Dessa röra sig ju emellertid inom
rätt snäva gränser beträffande materialens
sammansättning. I detta sammanhang ha vi likväl tagit ett
steg över i en helt annan materialgrupp, och vi måste
då med nödvändighet syna denna nya materialgrupps
övriga hållfasthetsegenskaper.
Av tabell I framgår en jämförelse mellan ett surt
martinstål och en med avseende på brottgräns och
brinellhårdhet jämbördig lättmetall, duralumin.
Siffrorna på lättmetallen variera givetvis starkt och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
