Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 26. 29 juni 1929 - Tekniska föreningar - Ingenjörsföreningen i Halmstad, av C. v. S. - Västerbergslagens ingenjörsklubb, av R. L. - Tekniska föreningen i Västerås, av F. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
29 juni 1929
TEKNISK TIDSKRIFT
859 a
Med de resurser, som för närvarande stå tekniken till
buds är det möjligt att även för högvärdiga termiska
processer finna användning för sådana bränslen."
Efter föredraget vidtog en stunds diskussion och
avslutades sammanträdet med sedvanligt nachspiel.
G. v. 8.
Västerbergslagens ingenjörsklubb
sammanträdde lördagen den 27 april å föreningslokalen
i Ludvika för att åhöra ett föredrag av disponent Nils
Brandberg angående rationalisering av gruvdrift. Efter
några ord om att rationaliseringen kan sägas vara tidens
lösen kom talaren in på kapitlet om den mänskliga
arbetskraftens ersättande med maskindrift och ville i detta
sammanhang påpeka, att man beträffande gruvorna icke
får sätta likhetstecken mellan rationalisering och
mekanisering. Den sistnämnda har gjort
malmproduktionen stora tjänster, men är intet universalmedel. På
områden där man ännu tvekar angående mekaniseringen
borde likväl gruvföretagen hjälpas åt för att
framexperi-mentera användbara konstruktioner. I vissa fall har ju
detta också ägt rum såsom till exempel beträffande
luftborrmaskiner.
En rationalisering avser i regel att öka produktionen
för att få gruvans konstanta omkostnader fördelade på
ett större antal ton bruten malm. I detta fall hava
exportfälten den stora fördelen att de i regel kunna
omedelbart sälja hela den produktionsökning som kan
åstadkommas. Emellertid måste ökningen givetvis hållas
inom de gränser som betingas av nödvändigheten att
söka vad man skulle vilja kalla optimum för de
förhållanden man har att utgå från.
Härefter visade föredragshållaren några bilder från
anläggningarna i Blötberget, påpekande huru år från år
ändringar vidtagits i rationaliseringssyfte. Härvid hade
dels fortsatt mekanisering, dels också ökad brytning,
förbättring av borrningsmetoder, införande av kullager,
val av lämplig brytningsmetod m. m. bidragit till ett
förbilligande av produktionen per ton räknat samtidigt
som malmprocenten på hela utbrytningen visade en
stegring från 67,i % år 1914 till 70,4 % år 1928.
Efter några avslutande ord. om de organisations- och
arbetsuppgifter, som måste behandlas i och för en
rationalisering av en gruvas drift, gladde föredragshållaren
de närvarande elektroteknikerna med att framhålla, att
eftersom rationaliseringen avser att inom ramen av
sammanlagda brytningen öka den nyttiga delen av
produktionen, kan den icke utan skäl sägas vara en
förbättring av gruvdriftens eos rp.
Sedan tillförordnade ordföranden framfört föreningens
tack för det synnerligen intressanta och sakliga
föredraget, lämnades ordet fritt för diskussion, vilken
inleddes av bergsingenjör Bjarme, som framhöll att
föredragshållarens avoghet mot alltför livlig mekanisering
måste ses mot bakgrunden av i vårt land nu rådande
förhållanden. De mekaniska hjälpmedlen äro
förträffliga och om vi hade t. e. amerikanarnas arbetslöner,
skulle de också bli efterfrågade.
Disponent Kempe ville framhålla att en viktig punkt
i rationaliseringen är, att man får produktionen att gå
flytande, avlägsnar alla onödiga pauser och genom
noggrann tillsyn söker förekomma driftsavbrott.
Ingenjör Bundsen påpekade att kullager kunna
väsentligt underlätta arbetet i gruvor och anrikningsverk,
kullager gå nämligen mycket lätt, så lätt att de till och
med gå lätt att sälja.
Efter ytterligare några inlägg av ingenjörerna
Hjertén, Paulsrud, Tube Öberg och J. Berglund förklarades
diskussion och sammanträde avslutade.
Det sista sammanträdet före sommaruppehållet hölls
fredagen den 7 juni å föreningslokalen i Ludvika. Som
aftonens föredragshållare framträdde direktör A. Gab-
rielsson för aktiebolaget Volvo i Göteborg och höll ett
med stort intresse åhört föredrag över "VolvoMlen,
några ord om en svensk automobilindustri".
Föredragshållaren började med att deklarera sin
avsikt att begränsa det utomordentligt omfattande ämnet,
till en resumé över de principer och riktlinjer efter
vilka "Volvo"-tillverkningen startades, bedrives och
kommer att utvecklas. När "Volvo" började planera sin
tillverkning, sattes som en första fordran, att fabrikatet
icke skulle få bliva en "uppfinnarbil"; ingen detalj, som
icke minst tio1 år prövats i allmänna marknaden, skulle
godkännas. Följande denna princip hava Volvos
konstruktörer utarbetat sina typer med användande av
sådana anordningar och detaljer, som i varje särskilt fall
visat sig vara de mest pålitliga. Volvos fabrik är
tillsvidare en sammansättningsverkstad. De olika delarna
tillverkas hos svenska specialfirmor inom respektive
områden, varigenom till fabrikationens förfogande
kommit att stå den mycket värdefulla fond av kunskaper,
som under många års verksamhet samlats hos dessa.
Bland viktigare underleverantörer kunna nämnas:
Pentaverken för motorn, Bofors för diverse smiden,
Stålpressningsaktiebolaget i Olofsström för
tunnplåtarbeten, Åtvidabergs för hjul och karosseri, Limhamns
aduceringsverk, Köpings mek. verkstad m. fi. Motorn,
som från början lades ungefär i gränslinjen mellan den
amerikanska och europeiska standarden, har på årets
modell något mera amerikaniserats, dvs. gjorts
kraftigare i förhållande till vagnsvikten med större
cylindervolym och lägre kompression. Hopsättningen av de
från olika håll kommande detaljerna till en bil fordrar
givetvis en noggrann passning med nära
överensstämmande toleranser hos de olika tillverkarna. Denna sak
har emellertid gått över förväntan bra, något som i viss
mån kan tillskrivas den svenska
standardiseringskommitténs arbete.
Den svenska allmänheten har mottagit Volvo särdeles
välvilligt, men synes icke hysa några förhoppningar om
en affärsmässig utveckling av rörelsen. "Måtte det gå
Er väl, fast det kan det naturligtvis icke göra i
längden", är ett uttryck som ger en god uppfattning om
svenska folkets tankar i detta avseende. Föredragaren
ville emellertid med bestämdhet hävda, att utsikterna
tör en kommersiell framgång äro mycket större, än vad
man i allmänhet föreställer sig. Som bevis framhölls
jämförelsen mellan självkostnader, baserade på SKF:s
tillverkning i olika länder. Liknande erfarenheter
föreligga också från Separator och Asea. Vid en
produktion på 8 000 bilar om året blir Volvo
konkurrenskraftig på världsmarknaden. Denna siffra nås inom kort
och sedan skall tillverkningen småningom ökas upp
till c:a 20 000 per år. Vad detta betyder för svensk
industri, speciellt för gruvor och järnverk, inses lätt av
följande siffror över den ungefärliga materialåtgången,
nämligen: 4 500 ton gjutgods, 1600 ton aduceringsgods,
6 250 ton grövre och smäckrare hejade detaljer, 6 000
ton grövre och finare plåt jämte en mängd andra
materialier.
Föredragshållaren slutade med att uttala den
förhoppningen, att.det livliga intresse, som hittills visats
Volvo, icke måtte förtröttas, och han hoppades att med
sitt anförande hava lyckats väcka något av den
välvilja mot fabrikatet, som bör utgöra kärnan i varje god
reklam.
Sedan ordföranden framfört föreningens tack till
direktör Gabrielsson, uppstod en stunds diskussion,
varefter sammanträdet förklarades avslutat.
R. L.
Tekniska föreningen i Västerås
sammanträdde måndagen den 29 april på Stadshotellet i
Västerås under ordförandeskap av civilingenjör Sven
Norberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
