Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1929 - Katalysen som hjälpmedel vid ombildning av kolväten, av Carl Krauch - Litteratur - Anmälan: Om aktiebok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368 b
TEKNISK TIDSKRIFT
29 juni 1929
katalysatorerna. Dessa bestå av ämnen av olika slag,
som utan att själva förändras, genom sin närvaro
neutralisera de krafter, som hos en del ämnen motverka den
kemiska reaktionens inträdande, och därigenom
åvägabringa en hastigt förlöpande reaktion. På grund av de
erfarenheter, som I. G. Parbenindustrie-A.-G. under de
sistförflutna årtiondena samlat beträffande dylika
katalysatorers olika lämplighet och verkningssätt, har denna
firma lyckats utarbeta olika katalytiska förfaringssätt
för att omvandla och förädla kolväten. Det har därvid
gällt att sönderdela,’ polymerisera, oxidera och hydrera
kolväten.
Bland de till den första gruppen hörande reaktionerna
hava följande varit föremål för undersökning:
dehydre-ring av etan till etylen, sönderdelning av metan i
acetylen, etylen osv. samt väte. Förvandling av metan till
acetylen lyckades mycket bra i en något förändrad elektr.
ugn av Schönherrs konstruktion. Metoder hava
utarbetats för polymerisation av acetylen till en på bensol rik
vätska och för polymerisation av andra icke mättade
kolväten såsom etylen, propylen, isobutylen, varjämte
försök gjorts med användande av olika katalysatorer vid
den s. k. Crackprocessen, dvs. vid sönderdelning av
råoljor och tjära för erhållande av flyktiga produkter
(bensin). I sistnämnda fall uppnåddes mycket goda resultat
med de av Meerwein upptäckta komplexa föreningarna
av organiska syror och vissa metallsalter. A1C13 visade
sig lämpligt för erhållande av smörjoljor av hög kvalitet
ur sämre oljor och flyktiga ej mättade kolväten, i det
att denna kemiska förening inverkar både
polymerise-rande och kondenserande.
Jämte den praktiska erfarenheten hava rent teoretiska
resonemang och undersökningar varit vägledande vid
sökandet efter det lämpligaste förfaringssättet i varje
särskilt fall. Sålunda lämna t. e. atomteoretiska
beräkningar och försök beträffande delning av
kolvätemolekyler medelst optiskt påverkade metallatomer en viss
ledning för bedömande av de reaktionsförhindrande
krafterna hos olika kolväten.
Försök med katalytisk oxidering av kolväten hava
utförts, t. e. att genom oxidering av metan med syrgas
eller vattenånga erhålla vätgas och dessutom under
vissa villkor acetylen, att förvandla etylen till
formaldehyd och att av tyngre kolväten ur paraffingruppen
erhålla fettsyror.
Särskilt intresse tilldrager sig f. n. de katalytiska
metoderna för hydrering av kol och tjära.
Hydreringsme-toden för kol är egentligen en process, sammansatt av
två olika förlopp, i det att det bituminösa kolet, innan
hydreringen sker, sönderdelas genom värme. Härigenom
bildas väterika ämnen med mindre molekylarvikt än
de ursprungliga ämnena (stenkol, brunkol, tjära).
Hydreringen försiggår under högt tryck, och metodens fördel
framför den vanliga destillationen vid låg temperatur av
kol består, dels i att mindre mängd gasformiga kolväten,
särskilt metan, bildas, dels i att man erhåller mindre
kvantiteter oljor med hög kokpunkt och koks.
Det föreföll i början icke möjligt att använda
katalysatorer vid denna process, emedan utgångsämnena
innehöllo stora mängder sådana ämnen, särskilt
svavel-och syrehaltiga föreningar, som på kort tid så att säga
förgifta de dittills kända katalysatorerna, dvs. förlama
deras verkningsförmåga. Genom de erfarenheter som
gjorts beträffande icke giftemottagliga katalysatorer vid
framställning av ammoniak och vid hydrering av CO och
CO2 till metanol, lyckades man emellertid övervinna
svårigheterna.
Redan vid de första försöken lyckades man upptäcka
katalysatorer, som vid vätebehandling av tjära
förvandlade denna till vattenklar bensin. Endast 10 % av det
i tjäran ingående kolet avgick därvid i form av
gasformiga kolväten. Dessa katalysatorer voro immuna för de
i tjäran ingående katalysatorgifterna. De härvid gjorda
upptäckerna tillämpades vid hydrering av kol, och man
lyckades framställa en hel del olika produkter såsom
bensin, petroleum, gasolja och smörjoljor. Sålunda kan
man genom hydrering framställa den produkt, på vilken
stor efterfrågan i den allmänna marknaden för tillfället
förefinnes.
Genom användande av katalysatorer lyckades man
också förbättra de framställda produkterna. Den’ hos de
i början framställda produkterna förefintliga halten av
fenoler och svavelföreningar lyckades man nämligen
taga bort. Sålunda har man ur brunkol med 5
viktsprocent svavel kunnat framställa bensin med blott 0,1
procent svavel. De använda katalysatorerna äro i regel
föreningar, innehållande metaller, som uppträda i
olikvärdiga former. På grund av olika teoretiska resonemang
har man anledning förmoda, att deras verkan beror på
elektromagnetiska störningar, som uppstå, då de komma
i beröring med kolvätemolekylerna.
Då hydreringsprocessen skulle utföras i fabriksmässig
skala, uppstodo stora svårigheter att erhålla lämpliga
material till högtrycksapparatens olika delar, som äro
utsatta för de mest olikartade påfrestningar.
Kolet hydreras finpulvriserat, antingen direkt eller
blandat i kokande olja. I senare fallet måste oljan
befrias från återstoden av aska från kolet och från de
beståndsdelar, som icke hydrerats. Detta var en av de
största svårigheterna.
Vid fabrikerna i Leuna hydreras brunkol från mellersta
Tyskland, i Ludwigshafen-Oppau göras försök med såväl
andra brunkolssorter som olika sorters stenkol. Av alla
dessa råmaterial kan man erhålla fullt användbar
bensin. För närvarande tillverkas i Leuna såsom
huvudprodukt omkring 70 000 t bensin pr år, varav 40 000 t
av stenkol. Vid slutet av år 1929 hoppas man, att
tillverkningen är uppe i 250 000 t. Den tillverkade bensinen
har haft god åtgång, emedan den ifråga om de
egenskaper, som hava betydelse för dess användning,
överensstämmer med den "naturliga bensinen", som erhålles ur
råolja.
På grund av den stora likheten mellan den syntetiska
och den naturliga bensinen ligger det nära till hands att
antaga att även den senare bildats genom hydrering av
stenkolslager vid de tryck- och temperaturförhållanden,
som råda i jordens inre. I detta sammanhang kan det
vara av intresse att påpeka att såväl de olika
produkter, vilka syntetiskt framställts ur olika sorters kol, som
motsvarande ur råolja framställda äro optiskt aktiva.
Liksom redan förut katalysatorer hava visat sig med
fördel användbara vid kontaktsvavelsyreprocessen och
vid Haber-Rosch’s högtrycksammoniakprocess, har man
nu funnit, att man även kan använda dem för
fabriksmässig tillverkning av kolväten. I detta sammanhang
får man icke underskatta den stora betydelse den
vetenskapliga utforskningen av katalysatorernas
verkningssätt har för den framtida utvecklingen på detta område
inom den tillämpade fysikaliska kemien.
LITTERATUR
Bokanmälan.
Om aktiebok. På Sveriges industriförbunds förlag
har utkommit ett arbete av justitierådet dr A. Koersneb,
benämnt "Om aktiebok, inregistrering av aktier och
aktieförvärv". I arbetet behandlas bl. a. gällande
svenska rättsbestämmelser om aktieboks uppläggande och
komplettering samt om styrelsens rätt och plikt att
pröva förändringar i äganderätten till aktier, vilkas
införande i aktieboken påkallas, ävensom påföljden vid
underlåtenhet att iakttaga föreskrifterna om aktieboks
förande. Arbetet torde vara av intresse särskilt för
jurister samt för aktiebolag och de tjänstemän inom
bolagen, som bära ansvaret för aktiebokens förande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
