Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1929 - Magasinering av elektrisk överskottsenergi i form av vätgas (forts.), av F. Lawaczeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 b
TEKNISK TIDSKRIFT
29 juni 1929
Alltså blir kostnaden för gasen inberäknat
kostnaden för dess transport medelst rörledningar omkring
0,7 pf. pr kbm.
Det pris man kan erhålla för gasen, är beroende på,
vartill den skall användas.
Först skall jag taga reda på, hur mycket man kan
betala för vätgasen, då den skall användas till
matlagning.
Den numera i allt större omfattning till matlagning
använda lysgasen har ett bränslevärde av omkr. 4 500
kalorier pr kbm. Enligt en tillförlitlig uppgift från
Kohlenverwertungs-A. G. är självkostnadspriset för
dessa 4 500 kalorier omkr. 8,5 pf., dvs. för 3 000
kalorier 5,7 pf. Tydligen måste man kunna tillhandahålla
vätgasen åtminstone till detta pris, om den skall kunna
konkurrera med lysgasen. Emedan självkostnaden
för vätgasen är 0,7 pf. skulle vinsten bli 5 pf. pr kbm,
5 5
dvs. pr kWh överskottsström -— = l,i pf. à — =1,66
4,5 o
pf., såvida man finge sälja syrgasen till samma pris.
Med detta låga pris på vätgasen skulle det bli
möjligt även för de minsta kommuner att använda sig
av detta lämpliga bränsle, och de
vattenkraftanläggningar, som levererade gasen, skulle bliva mycket väl
utnyttjade.
Yid de elektrifierade järnvägarna blir
transportkostnaden för den elektriska strömmen mycket
kännbar, på grund av att den användes endast under en
mindre del av dygnet. En noggrann beräkning visar,
att de effektiva kilowattimmarna vid drivhjulen vid
långa elektrifierade järnvägslinjer kosta
a) i Schweiz ......... 14 pf.
b) i Bayern .......... 14 „
c) i Sverige.......... 13 „
under det att samma arbete, då ånglokomotiv
användas, kostar 8 à 10 pf. i medeltal.
Man kan under sådana förhållanden verkligen
ifrågasätta, om det är riktigt att elektrifiera järnvägarna.
Visserligen är den renlighet och övriga fördelar som
den elektriska driften medför, samt oberoendet av
utlandet ifråga om bränsle mycket värda, men dessa
fördelar kunna lika lätt erhållas med det gamla hederliga
ånglokomotivet, om man som bränsle använder —
vätgas. Framstående lokomotivkonstruktörer
erkänna vätgasens stora fördelar såsom
lokomotivbränsle.
Att vätgaseldningen härvid skall ställa sig billigare
än stenkolseldning, är icke ett oeftergivligt villkor.
Likväl är vätgaseldning billigare, även om man ej
tager hänsyn till den utgiftsminskning, som uppstår,
därigenom att kostnaden för askans och slaggens
bortskaffande från lokomotiven bortfaller.
Under det att man för ett stenkolseldat
ånglokomotiv räknar med en total verkningsgrad av 4,5 à 5 %,
dvs. med en kolåtgång av 2,7 à 3 kg pr kWh vid
drivhjulen, kan man för ett vätgaseldat ånglokomotiv
på grund av frånvaron av värmeförluster genom aska,
slagg och sotskåpsstybb och på grund av större
möjlighet att reglera förbränningen räkna med i
medeltal 10 % verkningsgrad. Om man betalar
överskotts-strömmen med 1/s pf. pr kWh i kraftverket, kostar
kWh vid lokomotivets drivhjul 5 pf. gentemot 8 à 10
pf. vid stenkolseldade lokomotiv.
En i jämförelse med den ovan behandlade visser-
ligen liten, ehuru dock viktig avnämare av vätgas är
ammoniakindustrien. Elektrolytiskt framställd vätgas
är på grund av sin renhet givet att föredraga
framför vätgas framställd ur stenkolsgas. För elektrolytiskt
framställd vätgas använd såsom katalysator kan
garanteras en användningstid av två år. Lägsta priset
på ur stenkolsgas framställd vätgas är omkr. 4;5 pf.
pr kbm. Priset för elektrolytisk vätgas skulle
således i detta fall, fördelat på överskottsströmmen bli
omkr. 1 pf. pr kWh.
Genom elektrolys under tryck blir utbytet av
vattenkraften i kväve räknat omkr. 10 % större, på
grund av att man icke behöver elektrisk ström till
någon kompressor och ej heller någon reningsapparat
för gasen. I förbigående kan nämnas, att man vid
elektrolys under tryck kan, utan att några
driftsvårigheter uppstå, använda även de högsta tryck och
därigenom erhålla betydligt bättre utbyte av
ammoniak.
Väte är det bästa kända reduktionsmedlet. Detta
är av betydelse, då man framställer vattengas genom
att leda vattenånga över glödande koks eller träkol.
Denna process kan icke arbeta kontinuerligt, om man
ej i stället för luft använder ren syrgas för koloxidens
framställning och för erhållande av reduktionsvärme
lör vätgasen. Om man sedan tillför vattengasen väte
i tillräckligt stor mängd och leder gasblandningen
över lämpliga katalysatorer, erhåller man metan
(CHJ och koloxid.
Därvid går tydligen för varje kolatom i metanen
en kolatom förlorad i den mindre värdefulla kolsyran,
om också dess värme icke går förlorat. Om man kan
erhålla väte billigare än kol, kan man genom ett ännu
större vätgasöverskott förhindra bildandet av koloxid
och reducera all koloxid med vätgas samt åter
överföra denna senare till vattenånga. På detta sätt blir
allt kol förvandlat till metan, den kemiska förening
som utgör början till bensingruppen. Om man
sålunda grundar bensinsyntesen på
vattengasframställning av kol, blir bensinutbytet fördubblat, om man
tillsätter vätgas i tillräcklig mängd.
Väte är naturligtvis också det lämpligaste
reduktionsmedlet för malmer. Den lämpligaste
reduktionstemperaturen tycks ligga i närheten av 800°. På
grund härav och på grund av den stora
reduceringshastigheten blir anläggningen mycket billigare än
en masugn, även om man måste kosta på malmen en
söndermalning. Malmens reduktion med vätgas
öppnar vägen till direkt framställning av stål.
Flytande väte har en temperatur av — 250°.
Vätgasens låga temperatur vid elektrolys under tryck
erhålles nästan gratis och skulle kunna användas till
att hålla kondensatortemperaturen vid en med kväve
i st. f. vattenånga driven maskin, så låg, att kvävet
blir flytande och åter kan införas i pannan.
Ångpannan skulle eldas med vätgas. Den
termodynamiska processen skulle då försiggå mellan så långt
från varandra skilda temperaturgränser, att en
termisk verkningsgrad av 90 % vore tänkbar.
Sålunda kommer vätet att i en avlägsen framtid
spela en stor roll som energibärare. I den närmaste
framtiden kommer vätgasen att erhålla i uppgift att
lämna det värme, som människan behöver, och
därigenom möjliggöra ett fullständigt utbyggande av
vattenfallen, vilka ännu endast till en ringa del äro
tagna i bruk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
